x
Erik Lundin: Välkommen Hem

Erik Lundin
Välkommen Hem

All ära förtjänad – ingen överdrift

GAFFA

Album / RMH
Utgivning D. 2016.11.25
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Ibrahima Erik Lundin Banda lämnade en krater efter sig vintern 2015 när han släppte Suedi. EP:n och låten som den är döpt efter är, likt ett oväntat djupt hål i musiklandskapet, en sevärdhet som bör besökas för de som olyckligtvis råkade missa ordnedslaget när det hände. Eboi hade blivit Erik Lundin, raderna hade bytt språk och reaktionerna pendlade mellan ren njutning och verklig omskakning hos en ny, mycket bredare publik. Med hälsningsfrasen som Suedi talade artisten om för oss vad som är kärnan i hans konst; ordet.

Redan som ung fick Erik Lundin en uppskattning för makten som det talade, det skrivna, det förvridna ordet har. “Vi förvrängde dialekten […] förortslang […] gav respekten” (Ur Suedi). Uppvuxen i en värld där respekt var nödvändig men där man inte kunde begäras den, berättar han att det fanns många spår att välja mellan för att förtjäna den. Att värsterortsonen gjorde ett värdigt val är vad som gjort honom till Sveriges bästa textförfattare. 

Efter en fullträff till debut ges författandet, om möjligt, ännu mer plats på Välkommen Hem. Med ett till synes intetsägande ad lib “lyssna” bjuder han in lyssnaren till en vandringstur. På första låten kommer få ord, om ens några alls, att fånga den passiva lyssnaren. Erik Lundin tar sin tid och målar upp samtidens kontraster med skrämmande precision. Det är så dokumentäriskt det kan bli med en poets subjektiva ögon som objektiv. 

Mord är vardag och Lundins karaktärer känner, som tusentals andra svenskar, stunder av fullständig uppgivelse. “Less bror det är nån annans fel.” (Ur En Dag).

Nästa låt kommer som en försäkring på att rapparen kan sitt hantverk. Om han lyste med orden i första låten, visar Ratatat att han har en genialisk intuition för stavelser i det svenska språket som han och många andra med multikulturell bakgrund har anammat och förnyat. Man kan antingen sitta och räkna rimmen som sitter flera stavelser in i raderna eller sjunka ner i den gripande personliga berättelse som han låter oss höra. För den genomsnittliga lyssnaren gäller det tyvärr att välja. Men för textförfattaren är det inte antingen heller; tekniken imponerar samtidigt som historierna berör. 

Dessa fem spår genomsyras av våld, eller snarare av en icke-glorifiering av våldet. Om du är en av dem som förkastat hiphop helt på grund av dess ibland dysfunktionella relation med brutala gärningar kan du ge genren ett nytt försök med denna skiva. Ett exempel är att det till skillnad från Cidinho & Docas Rap Das Armas som refrängen i Ratatat lånat från, förmodligen inte är meningen att denna dystra melodi ska vara ett firande. Den fungerar bättre som bakgrund till en reflektion över versen som just avslutats. En radikal påminnelse om verkligheten. Det är bara ett av ett flertal konkreta exempel på ståndpunkten som Lundin tar; han är åsiktsfylld men förblir ödmjuk över de komplexa problemen vilket speglas i låtskapandet.

Svenska Akademien skickade tidigare i år en signal som skar genom hela världen. Meddelandet var ungefär att litteraturen som ett medel för tankespridning, historieskildring och samhällsanalys inte är något som enbart hittas i tryckpressens skörd. Dessa element hittar vi även här, noggrant sprödda över samplingar från filmmusik och nedtonade trap-trummor. Genom hela skivan forsätter Erik Lundin att massera våra trumhinnor med en leverans som är att föredra över vilken högläsning som helst, och rapparen befäster sin roll som en ordets konstnär.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA