x
Yeah Yeah Yeahs: Fever To Tell

Yeah Yeah Yeahs
Fever To Tell

KLASSIKERN: Ett tidsdokument för det alternativa 2000-talet

GAFFA

Album / Interscope
Utgivning D. 2003.04.29
Recenserad av
Simon Lundberg

Gå fram till vilken indiecrowd du vill och fråga en 25-någonting-åring om hen vet vilka Yeah Yeah Yeahs är så kan du lita på att ögonen lyser upp hela rummet. Personligen pratade jag med några vänner om bandet för en dag sedan och nu när de har tagit en paus så saknar man dem. Och debuten skvallrar om anledningen till buzzen.

Bandmedlemmarna Karen O, Nick Zinner och Brian Chase hade en känsla för tidens stil och form. Redan innan debutalbumet Fever To Tell kom ut 2004 så hade de skapat sig en stor fanskara. Kanske var det för att de redan hade turnerat med giganter som The White Stripes och The Strokes. Kanske för att Karen och Zinner delade lägenhet med bandet Metric innan Yeah Yeah Yeahs formades.

Fever To Tell är ett tidsdokument. I sin coola avant garde-punk och alternativa rock kan referenser väl dras till tidigare nämnda band. Men vad hade Yeah Yeah Yeahs som stack ut? Jo, de hade Karen O. En kvinna som hyllats så länge jag kan minnas för sin råa och konstnärliga tolkning av punkrocken.

Låt oss resa en liten tid bakåt i tiden för att förstå hajpen kring Yeah Yeah Yeahs. Innan sin första fullängdare så hade bandet lockat intresserade lyssnare med först EP:n Yeah Yeah Yeahs (som oftast fel kallas för Master på grund av ett halsband på framsidan) och Machine. Kritiker och tidens hipsters drog sig snabbt till det råa ljudet och bandets fashionabla utstyrslar.

När Fever To Tell väl kom så var alla överens om att det var ett mästerverk. Rolling Stone jämförde bandet med Led Zeppelin och Siouxsie And The Banshees, kallade det för “en coolare tagning på klassisk rock” och “party med hjärta”. Med riktigt höga betyg i ansedda tidningar som NME och Uncut.

Det är inte särskilt oväntat. För första singeln Date With The Night är omöjlig att undvika. Den tillåter Karen O att fullständigt ta över med sin unika röst. Från ordentliga feminint ljusa vrålskrik till djupt sexiga suckar. Klassiskt. Den sätter tonen för resten av albumet. Där samma ljudbild och röst nästan går steget längre på öppningsspåret Rich. En grungelängtande gitarr med enkla ackord lyckas skapa en så tjock ljudbild.

 

Det Grammy-nominerade albumet går rakt igenom med snabb och stressad danspunk som på ett magnifikt vis lyckas vara smutsig och renodlad på samma gång. Lyssna nu på Black Tongue och hör när Karen säger “boy you’re just a stupid bitch, girl you’re just a no good dick”. Inget konstigt alls.

När man är helt säker på vad man får så kommer nästa oväntade bidrag. Den andra singeln Pin som lyckas att fånga essensen av trallpunk och förvandla det till en konstnärlig skapelse som ekade genom indievärlden på sin tid.

Det är dock inte här som Yeah Yeah Yeahs blir fulländade helt. Det är med låten Maps som deras unika ljud samlas. Den håller tillbaka. Den är mjuk. Helt plötsligt blir Karen O precis som Rolling Stone skriver “en partytjej som förvandlas till någon som visar upp sitt hjärta”. För det är vackert och riktigt starkt. Små minimalistiska synthar och en hårt distad gitarr med trummor som ena stunden exploderar – andra stunden tar det lugnt. För kombinationen blir, ja, fulländad.

Med den låten och för den delen Y Control blev ett edgy New York-band Yeah Yeah Yeahs med hela världen. Det var den låten som bandet valde att spela vidare på med de indieälskade och mer popinriktade uppföljarna Show Your Bones och It’ Blitz!. På senaste albumet Mosquito från 2013 försökte bandet väcka liv i någonting nytt, dock utan att lyckas. Låt oss inte fokusera på det.

När jag hör Fever To Tell så kan jag minnas en riktigt jävla trasig själ som hittade musiken på allvar någon gång i början av 2000-talet och därför är det med stor tacksamhet som jag tar mig igenom ett av indievärldens viktigaste bands historia. Yeah Yeah Yeahs kommer alltid vara en tidsstämpel av det alternativa 2000-talet. Det här albumet finns redan med på topplistor på album man måste höra innan man dör.

Därför är jag glad att det alltid kommer finnas med mig. Jag lyssnar en vända till nu och flera vändor till innan jag dör.  

KÖP ALBUMET HÄR

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA