x
Avslappnat och storstilat – och en GAFFA-recensent som får sina fiskar varma

King Creosote, Södra Teatern, Stockholm

Avslappnat och storstilat – och en GAFFA-recensent som får sina fiskar varma

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det tar ett tag innan jag fattar vem det snackas om på scen. Skotten Kenny Anderson bashar en svensk musikskribent som recenserade en av hans Sverigespelningar på förra turnén. Han berättar till och med att han döpte sitt förra album Småvulgär (2015) efter något recensenten skrev i sin recension. I ärlighetens namn seglade den plattan under min radar då den varken fick svensk release eller samsläpptes med Domino Records – som varit fallet med de flesta av King Creosotes utgivningar de senaste åren. Albumet släpptes endast på hans egna label Fence.

En hel del skit får den där kritikern. Och jag hinner tänka: vilken idiotrecensent. Hålla på och hålla på, på King Creosote så där. Sedan googlar jag för att ta reda på vem det gäller.

Recensenten är: jag.

King Creosote har sedan grundandet av Fence Records 1995 försett världen med taktfull och djupt behaglig folkmusik. Det så kallade genombrottet – det är ju aldrig så där omvälvande stort i just dessa musiksammanhang – kom med dels det hyllade samarbetet med electronica-artisten John Hopkins, Diamond Mine (2011), men framför allt med From Scotland With Love (2014), ett soundtrack till en dokumentärfilm med samma namn.

Till Södra Teatern har han endast med sig Des Lawson, som trakterar synth, och Captain Geeko The Dead Aviator, alias Andy Robinson, på djembe (handtrumma). Och det är i en sådan här sättning King Creosote fungerar som allra bäst. Problemet med den diskuterade spelningen på Uppsala Konsert & Kongress var att Anderson hade med sig ett band där alla konkurrerade om ljudutrymmet. Effekten blev att låtarna doldes i krockande ljud istället för att öppnas upp. Sedan var beskrivningen ”småvulgär” givetvis en hyperbol i sammanhanget, då hela den där Fence-grejen alltid utgjort en antites till det grova och råa. Beskrivningen satte sig uppenbarligen hos Kenny Anderson. Antagligen för att den störde honom, men också som det verkar till följd av ordets estetiska utformning, med prickar och ring. Britter och amerikaner diggar ju ofta våra diakritiska tecken. Där utöver, till mitt försvar, och kanske inte helt ovanligt, så har han på sätt och vis läst min recension som fan läser bibeln. En hel del av det han löpande kritiserar under spelningen står faktiskt inte i recensionen.

Lawsons dröjande men tydliga och ”bjällrande” klaviatur och Robinsons lätta trummande på djemben utgör perfekt fundament för Andersons lite sura gitarrspel och superklara sångröst. Han gör också grejen till någonting helt annat än den allvarliga och upphöjda sammankomst som en singer-songwriter-spelning under en så här fin stuckatur brukar kunna vara. Han kör t-shirt utanpå en långärmad tröja – som Fantomen på underkroppen, fast omvänt – och driver konsekvent med sig själv i de långa och ouppstyrda mellansnacken. Det är så avslappnat att det nästan känns som att vi kommit över till honom och samlats i hans vardagsrum.

Sedan har han ett megafint färskt album i ryggen, Astronaut Meets Appleman (2016), och gör ett utmärkt urval ur hans äldre material. ”This is as ’poppy’ as we can get tonight”, säger han om Love Life. Annars är det så utsökt ljuvt och Fife-präglat som man lärt sig att det allt som oftast är med King Creosote. I Miserable Strangers är det till och med så ljuvt att det nästan gör ont.

King Creosote har alltså döpt ett album efter vad undertecknad skrivit. Peak jag, resten är bara utför. Kenny själv lär fortsätta göra små grandiostiter till låtar för en alltför liten publik.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA