x
Äntligen tillsammans på scen igen

Fireside, Fireside, Debaser Medis Stockholm

Äntligen tillsammans på scen igen

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Medan Kent glider på sitt segertåg runt landet sker kanske det största som hänt musiklivet i Sverige på mycket länge i deras skugga. Fireside gör comeback. Och vilken comeback det är. Till ett underbart intro vandrar bandet sakta in och drar igång en snortajt och stenhård Interlace och man inser snabbt att man inte hade en aning om hur mycket man saknade Fireside. Nordmark hamrar loss med allt vad han har och Frans ankrar allt som vanligt.

Luleåbandet hade en karriär där de gjorde precis va de ville och sket i allting annat. När de var som störst släppte de mästerverket Elite som hade gjorde slut på vilket annat bands karriär som helst. De turnerade med Lollapalooza i USA och hatade det. När jag för ett par år sedan intervjuade Buzz i Melvins undrade han hur det var med bandet, när jag sa att de inte fanns uttryckte han sin besvikelse.

Men tillbaka till Debaser Medis. Istället för att bara ställa sig rakt upp och ner på scenen, casha in och knalla hem så bjuder faktiskt Fireside på en riktig föreställning, och en av de bästa ljusshower jag har sett på den här nivån på mycket länge. Det är otroligt mycket strobe och motljus, rök och riktigt effektiv och snygg videoskärm som täcker hela väggen bakom. Där visas mönster, filmklipp, kroppsbyggare, eld, explosioner och ännu mera strobe. Ibland används skärmen som en enorm ljusskiftande strobe och det blir så intensivt att man förväntar sig att halva publiken ska ligga på golvet och sparka i epilepsiattacker med fradgan bubblande ur munnarna.

Interlace övergår direkt i Smokerboy och det är bara så förbannat bra att det gör ont. Bandet är sammanbitet och fokuserat och kanske lite nervöst. Man får intrycket av att det är en blandning av nerver och koncentration, men Fireside dundrar bara på utan uppehåll. De första 45 minuterna sitter nästan ihop och och inte ett ord sägs från scenen, all kraft läggs på musiken. Efter ett tag tar Frans av sig basen och hänger på en gitarr och med tre gitarrer bjuder de på en helt fantastisk Thing On A Spring från Elite som halvvägs in får en fjärde gitarrist och det tar verkligen låten till nya höjder. Utan uppehåll går de sen in i Fernandez Must Die som tillsammans med en urtung Lovecar är spelningens absoluta höjdpunkt. Fireside verkar otroligt bekväma med sina gamla låtar och det känns som att Kristoffer är gjord för att rocka loss och flexa stämbanden, medan Pelle förmodlien är den som varit borta från scenen längst och han jobbar stenhårt under sin keps på vänsterkanten.

Efter de två Elite-låtarna går de in i Get Shot-skivan och vi får All You Had, Follow Follow och The Betrayer, definitivt de bästa låtarna från den skivan och speciellt All You Had sitter perfekt ikväll. Men den största överraskningen är hur bra The Betrayer funkar. En låt som känns lite obekväm på skivan kläs i en lösare och mycket skränigare version på scenen och blir mycket, mycket bättre.

Jag har sett Fireside massor med gånger och hade en period när jag tror jag såg dem överallt hela tiden. Men jag vet inte om jag någonsin har sett bandet så här laddat och fokuserat förut. Det är en ruskigt bra spelning och när Kristoffer lite försynt frågar om de ska göra den här grejen på festivaler i sommar är svaret ett rungande ja och gärna en skiva till också. Men det är kanske att önska för mycket, bara att bandet står tillsammans på en scen igen är stort nog. Man ska inte utmana ödet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA