x
I det utdragna dödsögonblicket gör de ingenting fel

Kent , Tele2 Arena, Stockholm

I det utdragna dödsögonblicket gör de ingenting fel

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det har varit ett jäkla pådrag i upptakten. Upptakten till denna absolut sista turné, till dessa tre avslutande konserter på Tele2 Arena, till ”den sista konserten någonsin”. Sociala medier har fyllts av egenkomponerade dödsrunor av mer eller mindre hårdföra fans. Och det gick en begravningsprocession genom Södermalm tidigare på dagen. Ungefär som Hammarbysupportrarnas Bajenmarsch, som drar genom Söder när Allsvenskan drar igång. Fast detta med dödstema. Och de där vitt lysande korsen dyker upp överallt. Julskyltningen framstår som sovjetisk i jämförelse. Hälften hade varit nog.

Bågen har spänts så hårt att det inte vore förvånande om strängen brister redan när Markus Mustonen räknar in takten. Men Eskilstunabandet väljer att liksom inte peta i det där färska såret ännu mer. Visst är det pampigt så det förslår och Jocke Bergs röst brister när han ska hålla något slags tal om den tid som varit och nu tar slut. Men de leder dödsfesten med värdighet. Det var längesedan de slog på små trummor – om de nu någonsin gjort det – men deras nära förestående död som band, hanteras med grandezza.

Det är lite problematiskt att närma sig detta. Det känns som att all uppståndelse kring bandet gjort att det liksom skjutits in en glasskiva mellan undertecknad och den slutliga upplevelsen med Kent. En glasskiva som bedövar. Som att reservationerna och tjockleken på den där glasskivan bara växt ju mer fansen har hamrat på marschtrummorna. Men problemet med Kent har nästan aldrig varit Kent, utan deras fans. Som med så många andra artister och band. Vi kan ju nämna Dylanmän, eftersom sådana varit i ropet senaste tiden. Ultras som försöker tvångsmata en som vore man någon jäkla foie gras-gås. Det är lönlöst att försöka mötas, det är som att diskutera religion med en extremist. Men de flesta fanatikerna hänger tack och lov längst fram och det är faktiskt bara vackert att se mellanchefer, popsnören, borgare och en och annan proletär, och människor som på fullt allvar ser ut som de ska dö typ nu, av ålder, dansa mer eller mindre vackert kring det totem som är Kent.

Ett totem av medelklassig lagomångest skulle belackarna säga. Att det är det som gör att deras musik enar och engagerar, eftersom detta välfärdsland till största del utgörs av en stor medelklass. Men det är att vara orättvis. Visst gör bandet synthrock som tilltalar massorna. Men det är också ett band som från 1990 fram till 2016 satte ord på välfärdsmänniskans brottningsmatch mot småstadslivet och kärleken. Ett band som satte ord på en viss sorts svensk erfarenhet, med allt av mörker och ensamhet. Ett band som gav uttryck för svaghet och bräcklighet när andra snubbar skränade och rallarsvingade sig fram som snubbar alltid gjort. Och ett band som placerade Sverige i terapisoffan. Status: mörkt, kallt och förlorad mänsklighet.

Upplevelsen Kent är därför också högst personlig. För mig och andra. Trots att jag inte frossat i Kent sedan Vapen & Ammunition känner jag ändå, på fullt allvar, att det liksom är min Jocke som står där framme och sjunger. Mitt Kent. Tillsammans med 38 300 andra.

Och mitt Kent är givetvis inte Kents Kent. Det är de som rör sig och jag som står still. Nä, kvartetten drar inte upp gamla godingar från Kent eller Verkligen. Eller bombarderar oss med material från Isola och Hagnesta Hill. De är inte där, där jag har stannat. Utan tvivel kommer fansen opponera sig mot låtvalen, oavsett hur de gör, när åren 1990–2016 ska sammanfattas inom blott och bart drygt två timmar. Och undertecknad är inte representativ på något sätt. Men inte fasen är det bara kul när Kent är sitt allra köttigaste arenajag och bara matar på med synthrock med en massa tillförd text och en och annan barnkör – VinterNoll2 undantagen. Var Är Vi Nu? och La Belle Epoque i all ära, men Kent har alltid haft den sämsta smaken gällande de egna låtarna. Både Skogarna och Godhet sopar banan med de föregående. Och ”Bloodhound Gang”-låten Egoist är inget annat än ett haveri. En enfaldig allsångspannkaka som bekräftar hatarnas uppfattningar om gruppen. Lika dum är resten av 2016-låtarna, som Andromeda och Vi Är För Alltid. Och hur många gånger kan man tjata om en muskel, är Hjärta något slags personlig tränare-pop för folk som inte tränar?

Nej, både fansen och kritikerna kan gråta sina jordfästningstårar hur mycket det vill, det mesta bästa med bandet ligger långt bak i tiden. Kanske skulle de lagt ned ungefär när de ”begravde” Kräm 2006.

Men, som varje god mordbrännare ser givetvis Kent till att det tar sig. Andra halvan är en kavalkad av musikalisk kvalitet och emotionell stegring. Fördämningarna brister med den magiska Innan Allting Tar Slut från Isola, som sedan sömlöst glider över i Den Vänstra Stranden. Och nu blir det smetigt som fasen, från min sida alltså: Det är som en jävla tryckvåg. Allt bara kommer. Hur jag som en modern, mindre uttrycksfull och sjåpig Werther legat i pojkrummet och luslyssnat på Jockes ord och fraseringar – som att de skulle ge något slags nyckel till det här med livet. Hur jag älskat bandets tjurskallighet, integritet och tidiga arenapretentioner. Hur jag älskat att Jocke alltid gått in och surkommenterat på Kentforumet. Hur de definierat min ungdom, 20 år av Sverige-epok och gett flera generationer mer eller mindre välfungerande nycklar till medelklasslivet i den här välfärdsavkroken. Och, som ni kanske vet, den unge Werther gillar inte, han älskar.

Den där glasskivan spricker av spännkraften och Kents sista minuter når ett vidöppet jag. Där någonstans förstår jag. Hade det varit 1700-talet hade jag grinat lite så där sensibelt. Att en datoranimerad sol figurerar på bildskärmarna under gruppens magnus opus 747 är kongenialt; så mycket livsglöd har aldrig alstrats på en begravning.

Musik Non Stop slår hårdare än någonsin, blir en industriell hjärtekrossare. Och Socker dundrar in som rena U2-skeppet, hårt sockrad med Samis The Edge-gitarr. Jocke hetsar publiken till långa jubel och applåder mellan låtarna. Till och med Sverige, som alltid varit en bra låt men en dålig Kent-låt, upphöjs till den där nationalsången den borde vara. Och de slänger in den gamla B-sidan och balladen December mitt i allt, som Jocke gör solokvist på akustisk gitarr.

Genom hela konserten rullar det kliniska och klara filmer på skärmarna. Filmer med tydlig tematik. Det är sällan det visuella är så precist och välvalt. Det är bättre än alla storstjärnor någonsin uppbådat gällande det som kan uppfattas med synen på en konsert. Det blåtonade stormovädret som ligger över vattnet i Förlåtelsen, som sedan blir ett rött dito i Dom Andra, är en visuell kulmen som nästan försätter en i trans.

Till och med – ja, tamejfan, till och med – den absolut sämsta och inspirationslösa stalker-/bröllopslåten som finns, Utan Dina Andetag, växer ut till en glödande arenavärmare i sin mustiga framtoning och tack vare den vackra publikinramningen. Också den nya och dansanta popdängan Vinter17 gör denna dödstillställning levande.

I det utdragna dödsögonblicket gör de ingenting fel. Det är som perfekta sista ord. Jag uppskattar till och med Mannen I Den Vita Hatten (16 År Sedan) – som inte avslutar konserten – som jag tidigare bara sett som en vanskapt lillebror till den tidigare avslutaren 747. Det icke-diskreta vanitasmotivet har aldrig känts mer passande: ”Vi ska alla en gång dö.”

Konfetti. Vitklädd final. Den Sista Sången.

Slut.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA