x
Blåser nytt liv i americanan med blues och bredd

Jonah Tolchin, The Southside Cavern, Stockholm

Blåser nytt liv i americanan med blues och bredd

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Musikjournalisten Jan Gradvall har antytt att americana är det svenskaste vi har. Och visst är det så, att en del svenska exporter i stor utsträckning låtit sig inspirerats av den smältdegel som är amerikansk folkmusik. Men en så där särdeles stor grej är egentligen inte americanan i denna avkrok Sverige, om man räknar bort namnkunniga och framgångsrika undantag som First Aid Kit och The Tallest Man On Earth. Och framför allt drar de artister som inte är svenska sällan särskilt mycket folk till spelningarna. Det går inte att bortse från att vi gillar systrarna Söderberg och Kristian Matsson delvis för att de är just svenskar.

Amerikanska och utländska americana-artister spelar oftast framför små skaror, så också New Jersey-spolingen Jonah Tolchin. Det är bara några entusiaster på plats, till antalet inte fler än vad som ryms i ett vanligt klassrum. De där aktörerna som kämpar för americanan i Sverige, bokningsbolag och/eller blandverksamheter som Rootsy, Porter & Thorells Syndrom och Northern Trail, utför ett sisofysarbete som bygger på genuint intresse och kärlek mer än drömmar om succéer och pengaregn. En folkrörelse vid sidan av det omedelbara rampljuset.

Rättvist är den inte. Varken livet eller musikbranschen. Eller något annat för den delen. Tolchins musikalitet borde få utlopp på lokaler av Annexet-storlek, eller än större. Men å andra sidan bjuds de hängivna själar som letat sig hit på en så kallat intim upplevelse som de sent ska glömma. The Southside Cavern är ett litet och trångt källarutrymme. Med några kyrkbänkar allra längst fram. Det är inte större än att några småförfriskade ynglingar kan fistbumpa och erbjuda kramar till Tolchins turnépartner Helen Rose.

Tolchin må härstamma från New Jersey men särdeles mycket lokalfärg har hans musik inte tagit. Fibrerna utgörs istället av sådant som har sin rot i den amerikanska södern. Och ett grundgung som slår igenom även när han gör sådana där traditionella singer-songwriter-bitar som är comme il faut inom americana-genren, som i låten Completely.

För att travestera den amerikanska ambassaden i Stockholm, han är: a small size dog with big dog delivery. Trots att han bara når tre äpplen över marken och kommer med en späd kroppskonstitution låter han som rena Pavarotti när han låter hämtar kraft från botten av diafragman. Och hans akustiska gitarrspel slingrar sig fram i långa instrumentala partier som inte är något annat än hypnotiska.

Visst är allt rootsbaserat, men det är så snyggt vitaliserat att det ändå lyckas låta obegagnat. Han rör sig oproblematiskt mellan country, soul och blues. Och i den osläppta låten Addiction slår och spelar han fram ett fantastiskt R&B-beat. Någon övervikt på den ganska tungt bluesiga och fenomenala Thousand Mile Night – som tilldelades högsta betyg av undertecknad i somras – lägger han inte, utan han låter gigget bli en sammanfattning av hans ännu korta karriär tillsammans med sådant som komma skall. Det enda gruset i maskineriet är faktiskt att han kör några låtar av och med Helen Rose. Jämte hans dynamiska bluestolvor och finurliga formuleringar som ”all those Ryan Gosling movies are just feeding you lies”, känns hennes Mississippidelta-präglade sydstatsmisär som mer daterad än nödvändigt. Men de bjuder också på en fin Steve Earle-cover i form av The Mountain.

Förhoppningsvis når Tolchin ännu flera hjärtan framöver. Både ”over there” och här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA