x
Souls återförenas och Steve Albini-kaoset låter exakt som för 20 år sedan.

Souls, Kulturbolaget, Malmö

Souls återförenas och Steve Albini-kaoset låter exakt som för 20 år sedan.

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Souls tagline var något i stil med “vi vill vara en kuk i indiepoppens röv”. Ett förkastande av att stå och glo på skorna, kalla sig saker som Cloudberry Jam och att medvetet mumla fram något svårmodigt i intervjuer. Under sex år mellan 1991 och 1997 och bara två fullängdare lämnade Souls en stor svart blaffa på den färgglada swindie-flaggan.

1994 var det gigantiskt att samarbeta med Steve Albini och Souls blev hans lärjungar (nåja). Det kändes som en helt logisk match att de skulle slå sig ihop och skapa en stenhård debut. När första albumet, med den fortfarande helt obegripliga titeln Tjitchischtsiy (Sudêk), släpptes hade punk-nihilisten Albini precis avslutat ett visst nihilistiskt mästerverk vid namn In Utero. Souls älskade Big Black och postpunk. Cecilia Nordlund var Helsingborgs P.J. Harvey och fräste fram saker om självhat, allmän idioti och att vakna upp på bilar. Tidigare i år stack det nyuppväckta Souls tillbaka till USA och Albini för att mastra om första skivan till en redux.

Hur står sig då Souls 2016? Mixen av alla möjliga rockformer som punk, math, emo och hardcore känns kanske inte helt unik idag, men lämnar ett tillräckligt starkt intryck. Det är mangel, röj och stök, men mitt i allt finns alltid melodier och sångerskans skeva röst som både är barnsligt naiv och helt ursinnig. Andreas Danielssons gitarr gnisslar och skär sig igenom röken på scenen som är inhöljd i dunkel så när som på några neonrör i vitt.
”Jag tror vi har blivit lite mognare och köttigare”, säger Nordlund. Ja kanske. Som en ekologisk rockbiff som har legat och marinerats i en frys i 20 år.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA