x
Oemotståndlig drogcocktail för musikmissbrukare

Flaming Lips, Münchenbryggeriet, Stockholm

Oemotståndlig drogcocktail för musikmissbrukare

Recenserad av Magnus Lundgren | GAFFA

Ett gäng femtioåriga gubbar står på scenen och häver ur sig drogromantik och –estetik som påminner om hur en 15-åring drömmer om hens första joint. Men fan om det inte funkar ändå. Det är barnsligt, det är förutsägbart och det är helt galet bra. The Flaming Lips är världens bästa liveband, för vem kan mäta sig med det här?

När Race For The Prize öppnar spelningen med ballonger och glitterkanoner över publiken får vi det bästa, största och mesta på en gång. Toppen är nådd, men ändå håller bandet igång två timmar till utan problem. Man har råd att bränna sitt starkaste kort när resten av kvällen innehåller dansande ögon, en sångare som rider på enhörning genom publikhavet, regnbågar och fyrtioelva andra upplåsbara saker.

Det är lätt att fastna vid det visuella när man skriver om The Flaming Lips. På scenen separerar de tydligt mellan ljudet och det visuella. Bandet syns knappt, där de står längst bak. Vi ser sångaren Wayne Coyne, ljus, rök och rekvisita. Vi ska inte titta på musiker som spelar musik. Vi ska lyssna på musiker som spelar musik och titta på en scenshow som förstärker och förklarar.

Trots att bandet släppt ett nytt album för två veckor sen är det mycket man känner igen, och bandet drar igenom alla sina hits. Coynes sång är väldigt låg i mixen, ibland hörs han knappt. Men våra hjärnor fyller i de bekanta orden och melodierna. En smart lösning för äldre sångare som kanske inte alltid träffar tonerna i låtar de skrev för 30 år sen.

Men det är inte bara sina egna klassiker som bandet spelar. Har man missat sin chans att se David Bowie finns det en viss tröst, för Flaming Lips gör helt fantastiska tolkningar. Deras version av Heroes är nåt av det vackraste jag hört ett rockband spela. Ikväll kravlar Coyne i sin plastbubbla ut på publiken medan han sjunger Space Oddity. Det är kaxigt att göra en Bowie-cover, och de erkänner själva att de försökt sluta. Men de gör det bara för bra.

Coyne är den självklara frontfiguren, men det musikaliska geniet Steve Drozd skymtar ibland genom regnskogen av LED-slingor. Som när han börjar spela ett märkligt välbekant intro som visar sig vara ABBA:s SOS. Med falsettröst drar Drozd igång allsång och plötsligt är lokalen en after ski med en trubadur som står ensam med sin keyboard och leder festen. Drozd börjar sjunga och prata lite om ackordföljder som är typiska för Nordeuropa i allmänhet och ABBA i synnerhet. När Coyne kliver in och styr tillbaka spelningen till setlisten och planen, ser vi det som är The Flaming Lips framgångsrecept. Det lekfulla, orädda musikaliska geniet Drozd tillsammans med den lekfulla och orädda frontmannen och artisten Coyne. Tillsammans är de en helt oemotståndlig drogcocktail för musikmissbrukare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA