x
En afton i ekvilibrismens tecken

Dream Theater, Malmö Arena

En afton i ekvilibrismens tecken

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

När amerikanska legendarerna i Dream Theater gör ett stopp i Malmö för första gången på 20 år har biljettpriserna saftats med råge. 800 riksdaler för en ståplats, och med tanke på att scenen placerats i mitten av Malmö Arena känns tillägget på två hunkor för "golden circle" nästan fult. Det handlar liksom om att stå tio eller elva meter från scenen.

Priserna har satt sina spår – den halva av arenan som vigts åt konserten kunde rymt dubbelt så många fans. Å andra sidan är bandet alltid noga med att ge publiken valuta för pengarna. Frågan är om det finns något mer generöst liveband, speciellt för de inbitna. Låtlistorna består sällan av topp fem på Spotify – Dream Theater väljer och vrakar alltid från hela katalogen. Dels är överraskningsfaktorn ett jätteplus för de med stenkoll, dels går idén hand i hand med ekvilibrismens anda. Dream Theater är musikernas musiker, killar som övat sex timmar om dagen i tre decennier. Spelskicklighet är bara första bokstaven i förnamnet. Jam och solodueller är instituerade i livekonceptet. Likaså påskäggen, som att peta in lite Enter Sandman i As I Am.

Bara själva upplägget för kvällen präglas av ovan nämnda generositet och ekvilibrism. Första timmen handlar främst om nyare material. Några minuter tillägnas bandets doldis John Myung – är det första gången någonsin som basisten får eget soloutrymme? Bortsett från bortglömda instrumentalpärlan Hell's Kitchen är låtvalen för ovanlighetens skull relativt förutsägbara, men för de som uppskattar materialet post-Portnoy går det säkert hem.

Den forne bandmotorn och trummisens frånvaro måste få några rader. Mike Portnoy var förutom en gudabenådad trummis och låtskrivare en stor tillgång i livesammanhang. Inslag som Jordan Rudess keytar och tiltade klaviaturmaskin kommer aldrig nära den karisma som Portnoy fyllde bandets konserter med. Vi får helt enkelt acceptera att ersättaren Mike Mangini fyller sin funktion som kompmaskin och hänge oss åt att lyssna.

Efter en paus är det så dags för jubilerande Images & Words att framföras i sin helhet. Här kan vi snacka behållning. Hela progmetalgenrens diskutabelt bästa album innehåller inte en dålig sekund. Extra bra för kvällen gör sig Take The Time med förlängt gitarrsolo och korta balladen Wait For Sleep. Att hacka sönder Metropolis: Part 1 med ett trumsolo var däremot en idé som inte borde nått ritbordet.

Kontrasterna mellan kvällens två halvor blir stora, men med totalt tre timmar underhållning finns det nog med positiva intryck för att kvällen ska präglas av belåtenhet. Och nämn gärna ett annat band som utser en 24-minutare till extranummer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA