x
Svettig southern-rock i Trumps tidevarv

Drive-By Truckers, Kägelbanan, Stockholm

Svettig southern-rock i Trumps tidevarv

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Väntan har varit lång. Kägelbanan är knökfull. Medelåldern är hög.

Så många karljournalister kan inte ha befunnit sig på samma plats sedan någon av Springsteens Ullevispelningar i somras. En strid ström av halvkända medierävar med grått anstruket och snart icke existerande hår passerar min utkikspunkt. ”Passerar”, skriver jag, då jag nykter tyvärr inte kan med att brotta mig närmare scenen. Förbi tanter och "Michael Moore"-uppenbarelser.

Ibland glömmer en bort att Drive-By Truckers är ett rockband. Exempelvis när en förlorar sig i den musikaliskt friktionsfria men texttematiskt, smärtsamt frågvisa What It Means. Men Georgiabandet påminner live resolut om att de står med bootsen djupt i den amerikanska söderns spritmarinerade, svettiga och rökiga rock.

Vad som började som ett härjigt altcountry-rockband har genom åren utvecklats till ett mer sofistikerat americanaband. En musikalisk smältdegelsgryta av traditionell amerikansk musik. Klassikern Let There Be Rock, som verkligen stänks av i all rockeufori, fungerar som ett slags innehållsdeklaration. Där droppar Patterson Hood Lynyrd Skynyrd och refererar till Thin Lizzy. Låten har dessutom ett Sweet Home Alabama-doftande riff. Med åren har textreferenserna i låten utökats, ”38 Special” och ”Johnny Van Zandt” har exkluderats till förmån för ”The Clash” och ”The Replacements”. Visst sysslar ”Skinnerd” och The Clash båda med rock, men de är väsensskilda. Inte minst när det kommer till den politiska framtoningen. Vän av ordning kanske invänder att Lynyrd Skynyrd inte var politiska överhuvudtaget. På det svarar jag bara: Mm, tjena!

Detta visar bandets utveckling. Drive-By Truckers har aldrig varit ett slutet rockuniversum. Det är antagligen därför så många rockjournalister uppskattar dem. De tar avstamp i ”Skinnerd”, men har aldrig slagit ned bopålarna där. Deras resa tar Muscle Shoals-vägar. Bär hela vägen över Atlanten till brittisk pubrock och punk, tillbaka till Minneapolis genom historien betydelsefulla och rika rockscen. Ned till söderns country, via ”kanadensisk” americana i form av The Band och Neil Young. Och precis som The Band hade Drive-By Truckers en gång i tiden tre sångare – nu decimerat till två, men inte desto mindre varierande och rikt. Hood har alltid sjungit som att han har en tajt lufstrupe. Han liksom klämmer fram sången. Medan Mike Cooley har en rakare rockstrupe.

Generellt är bandet en blandning av högt och lågt – om man nu överhuvudtaget ska göra hög- och lågkultursdistinktioner. Det är de också live. Även om de tenderar att rocka mer än syssla med mjukt arrangerad americana. Detta kan illustreras med kontrasten mellan ”stripplåten" Birthday Boy och migrationsopuset Ever South. Men bandet bluffar också. Birthday Boy är inte bara en fånig låt om strippande, utan också en proletariatskildring från samhällets botten.

Drive-By Truckers har, som det heter: ”tagit ställning”. ”Things are fucked up back there. I don’t know what else to say”, säger Hood innan de drar igång What It Means. Den amerikanska politiska farsen är fascistisk. Det är ju det Hood med vänner ser. Kanske en självklarhet för många av oss. Men i en amerikansk folkmusikkontext går det inte bara att slänga ur sig humanistiska självklarheter hur som helst. First Aid Kit fick sina fiskar varma när de tillkännagav att de stod ”with her” (Hillary Clinton). Och Dixie Chicks nästan utraderade sin fanbase när de kritiserade George W Bush. Som tur är består Drive-By Truckers (nuförtiden) av endast (vita) män, och de är inte riktigt lika välkända som de nämnda ”kvinnogrupperna". Det blir därmed inte i närheten av samma gatlopp. Men kritik har de fått. Märklig sådan, kritikerna kan inte ha lyssnat särskilt ordentligt på bandet tidigare. De har aldrig stått för inskränkt ”confederate-rock", även om de kanske låtit så. Antagligen har belackarna endast hört riff, alkohol och arvet från den djupa södern. Och därmed antagit resten.

Det blir ibland lite väl tradigt och malande. Grejen förutsätter att man älskar rock. Stundtals saknas något av den melankoliska lätthet som Jason Isbell kultiverat post-Drive-By Truckers. Men Jay Gonzalez löser upp tyngden med sitt orgelspel. Han smyckar bandets biffighet med vacker ledighet. Little Steven har någon gång sagt att han inte tycker att rock ska inkludera piano. Men vi vet ju hur fantastiskt piano och orgel kan fungera. En av Springsteens bästa låtar, Bobby Jean, är ett rent glockenspiel-inferno. För att inte tala om Boba Fetts bidrag till The Hellacopters eller The Hold Steadys pianokavalkader.

Den rätt rocktunga inledningen får välbehövlig omväxling med den socialt medvetna och snyggt städande rocken i låtarna från American Band. Och när de blir lite mer av ett Calexico i Made Up English Oceans, visar de upp något av den bredd de besitter som band. Detta accentueras av Cooleys suveränt vackra ballad Once They Banned Imagine. Imagine var som bekant av de låtar som flaggades som olämplig att spela i radio efter 11-september-attackerna.

Avslutningen är rent rockmangel, med Shut Up And Get On The Plane och Hell No, I Ain’t Happy. Visst, Lynyrd Skynyrd är ständigt närvarande hos Drive-By Truckers och de är ibland bara ett band som spelar klyschiga stänkare om rockturnéer. Men de är också så mycket mer än så. De är ett av de band som bäst personifierar det amerikanska arvet och mest sammansatt hanterar ”the duality of the Southern Thing”.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA