x
En mäktig illusion och ett värdigt avslut

Swans, En Arena Globen, Stockholm

En mäktig illusion och ett värdigt avslut

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

(Arkivbild)

Det fanns en tid som jag minns väldigt väl, någon gång alldeles vid slutet av 1990-talet, då många elektronik-tillverkare gav ut prylar med genomskinliga skal som lät en se elektroniken och mekaniken i hemtelefonen, tangentbordet eller högtalarna – det som fick sakerna att fungera. Det var något fascinerande med att se organen och inte bara kroppen, något nästan obscent och voyeuristiskt med detta prylmodet.

Att se ett Swans-uppträdande är väldigt likt samma känsla som jag fick när jag insåg vad som verkligen låg bakom skalet. Michael Gira har inget att gömma när han kommer till En Arena Globen. Redan innan spelningen börjar går han upp på scenen och ser till att allt står rätt till, checkar micken, stämmer gitarren och så vidare, och går ner igen. En gest som kanske medvetet är till bland annat för att bryta ner den upphöjda karaktären som många av hans fans har byggt upp av honom som ohämmat musikaliskt geni. Under kvällen gör han saker som påminner oss om detta faktum; en gång genom att avbryta spelningen och peka på två TV-skärmar som visar hans ansikte – “I simply can’t continue playing. It’s very weird looking at a screen with my face on it while I try to play music”.

Han kommer för att spela musik med sina medmusiker; detta gör han ofta som om det inte finns någon i publiken. Ungefär som om vi bara hade råkat vara där. I det finns det något obeskrivligt vackert och samtidigt mycket starkt fängslande. Gira fokuserar på en instrumentalist åt gången och de två driver de helvetiska ljuden fram som publiken får stå stadigt för att ta emot. Som genom ett titthål får publiken se när Gira antigen nickar eller skakar på huvudet beroende på responsen han får från en musiker.
Egentligen är det väldigt svårt att se vad som faktiskt händer på scenen, var musiken kom ifrån. En genomskinlig digital miniräknare är egentligen en ganska dum liknelse, man kommer ju inte att se musikens kärna med blotta ögat. 

Med det sagt är det en sann utmaning i uthållighet att gunga med i progressionen och bevittna en 63-årig man orkestrera ett band på ett mästerligt sätt. Belöningen är dock ett av de mest minnesvärda live-uppträdande jag någonsin kommer att vara med om. Förmodligen är det också sista gången Gira någonsin spelar med Swans i Stockholm. Tack Michael Gira.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA