x
Som en grönsak till patient som vaknar ur en långvarig koma

The Cardigans, Gröna Lund, Stockholm

Som en grönsak till patient som vaknar ur en långvarig koma

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är bara människor som har pengar – och har dem kvar – som säger att pengar inte spelar någon roll. Visst kan det vara så att The Cardigans fortsätter för att detta projekt är det ”enda” de kan, som för så många akter. Men nog misstänker man att hela den där Tambourine-härvan är orsaken till att de valde att ge sig ut på vägarna igen. Och det är egentligen inget fel. Jag skulle kämpa med näbbar och klor för att återta mina miljoner (hade jag någonsin haft några) om de hade försvunnit – eller om de var infrusna eller att eventuell återbetalning tog forever.

Peter Svensson har gått vidare. Han sätter sin låtskrivartalang på prov i L.A. Och det går ju högst otippat skitbra för honom. I hans ställe har Oskar Humlebo (Moto Boy) klivit in som livegitarrist. The Cardigans kickar igång konsertsommaren på Grönan, men någon särskilt häftig igångsättning blir det inte. Det är mindre hjärtstartare och någon som vrålar ”clear” och mer en grönsak till patient som sakta vaknar ur en långvarig koma.

Egentligen är det ett under att ett så pass trist och könlöst band som The Cardigans kunde slå så hårt. De lyckades genom att leverera klinisk pop. Med risk för att ta i för mycket, men när jag hör dem på skiva tänker jag ibland på en sådan som Paul McCartney. Också han en perfekt popkompositör.

Det är 20-någonting år sedan Koftorna lirade på nöjesfältet och sisådär 10 000 personer har tagit sig ut till Djurgården för att se kvintetten. Hemmakväll, hade tyvärr varit ett bättre alternativ. Kvintetten spelar klumpig riffrock och scenframträdandet är lika stelbent som låtarna. Nina Perssons röst håller knappt ihop. De element som ekar av 90-talets extremt skramliga gitarrpop låter som när man minns ett tillfälle i dåtiden då man gjorde bort sig på ett sätt man aldrig skulle göra idag. Och hårdrocksarvet som går igen i den fullkomligt motbjudande Gran Turismo-låten Doy You Believe liknar mest ett djupt obehagligt barndomstrauma som man förträngt. Nästan lika ruskig är Hanging Around från samma platta, med sin Daddy Cool-inledande rytm och sina Song 2-riff. Den levereras på stökigt manér, som ett tidigt Kent.

Det är märkligt att en grupp med så pass stark låtskatt väljer att agera som en sämre upplaga av Garbage. Det som räddar detta från komplett förlisning är den fina americanan i Live And Learn, poppen i Good Morning Joan och den mysmesiga Rise & Shine.

Det brukar finnas något slags tillfredställelse i att ta fram sågen. Det är ju tyvärr så att det faktiskt är najs att dissa. Men här känner jag ingenting sådant. Det är bara sorgligt att de känner att de behöver fortsätta göra konserter. Och det är häpnadsväckande att Baz Luhrmans film Romeo & Julia har åldrats bättre än både Lovefool och The Cardigans.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA