x
Mando Diao : Good Times

Mando Diao
Good Times

Ett nytt band tar form

GAFFA

Album / Bmg Rights M
Utgivning D. 2017.05.12
Recenserad av
André Spång

På ett sätt är det obegripligt att fortsätta vara Mando Diao när den ena förgrundsgestalten Gustaf Norén lämnat gruppen. Mando Diao var elektriciteten som strömmade mellan Gustaf Norén och Björn Dixgård. Oasis är inte Oasis utan Noel Gallagher och Mando Diao är inte Mando Diao utan Gustaf Norén. Och den som går vidare är alltid mer intressant än den som blir kvar. Det kan tyckas vara en marginell detalj och kanske bör det lämnas därhän men Noréns avsked från gruppen speglas i upplevelsen av Good Times, och statuerar än en gång hur musiken inte enbart grundar sig i gitarrsolon, beats, sång och trummor utan också i framtoning, identitet och känsla.

Good Times är en skiva utan ett riktigt tema, vilket för Mando Diao är ovanligt. Bandets föränderlighet har avtäckts på skiva efter skiva; den tidiga garagerocken, det akustiska soundet, Fröding-tolkningen, touchen av folkmusik och obegripliga discoplattan Aelita. Good Times är spretigare, som ett hopkok av deras tidigare musikaliska utflykter. Den klassiska rocken är tillbaka, folkmusiken klingar och discot verkar inte ha stängt.

Mando Diao imponerar, energinivån är hög och spelglädjen går inte att ta miste på. Men avsaknaden av nerv är uppenbar. Endast vid ett fåtal tillfällen bränns det till, alltid i samband med att Dixgård lägger in ännu mer hjärta i sången, framför allt i eminenta Break Us.

Björn Dixgård är i sitt esse och visar upp hela sitt register. Ensam framför micken förundras man än mer över hur honungslent han kan viska i verserna, gå upp i falsett i bryggan, för att sen raspigt vråla sig genom refrängen. Texterna är stundtals både klyschiga och banala men med Dixgårds dedikerade sång är det lätt att bortse från detta och istället börja tro på att Mando Diao trots allt kan hitta en ny identitet, utan Norén.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA