x
Tiamat: A Deeper Kind Of Slumber

Tiamat
A Deeper Kind Of Slumber

KLASSIKERN: Sumeriska kejsare och nedklottrade toaletter

GAFFA

Album / Century Media
Utgivning D. 1997.04.22
Recenserad av
Jesper Robild

Den första september 1994 släppte Tiamat sitt fjärde album Wildhoney. Bandet hade ryckt upp sina extremmetalrötter och vandrat iväg till domäner fyllda av goth, doom och psykedelia. Albumet räknas ofta som bandets mest klassiska, men tre år senare skulle Johan Edlund med sällskap komma att presentera guldmedaljören i diskografin. A Deeper Kind Of Slumber kommer kanske inte närmre en regelrätt klassiker än att den uppmärksammades med en Grammisnominering i kategorin årets hårdrock. Här är det tonerna som talar. Sällan har ett så säreget och magiskt album sprungit ur landets musikscen. Självaste Kent plankade åtta år senare riffet från inledande Cold Seed till sin Palace & Main. Tillfällighet eller ej, A Deeper Kind Of Slumber har definitivt lämnat spår.

Inför inspelningen hade Edlund flyttat till Tyskland. Endast trummisen Lars Skiöld följde med maestron i den nya uppställningen. Basisten Anders Iwers rekryterades och Thomas Peterson kompletterade sättningen på gitarr. Flytten var en lyckoträff. Inspelningen kunde ske under tre månader i Hagen söder om Dortmund, och producenten Dirk Draeger rattade fram ett fascinerande sound.

Ett av albumets tydligaste signum är att genom sin ljudbild kunna förflytta lyssnaren mellan uråldriga civilisationer. När ögonen sluts uppenbarar sig sumeriska kejsare, inkapräster och sydasiatiska ritualer. Effekten uppnås mycket tack vare de gästmusiker som anlitades. Utöver en turkisk flöjtist bidrar Moonspells sångerska Birgit Zacher och det tyska fiolpunkbandet Inchtabokatables till mystiken. Det tyska thrash metal-bandet Kreators nuvarande gitarrist Sami Yli-Sirniö visar upp sina sitarfärdigheter i Four Leary Biscuits.



Om Wildhoney var präglad av Edlunds förhållande till droger är det ingenting mot uppföljaren. Frontmannen komponerade större delen av albumet på egen hand, och hans relation till substanser präglar ljudbilden till den grad att de visuella kopplingarna även innefattar rökiga lägenheter och nedklottrade toaletter. Ovan nämnda Four Leary Biscuits är kanske det tydligaste exemplet. Titeln anspelar på en "ost och kex"-variant av haschbrownies och låten är så nära ett möte med Shiva i en LSD-dimma som musik kan ta en. Teonanacatl – aztekernas ord för gudomlig svamp – handlar om, ja just det. ”Greet me my proud little soldiers of brown, purple and grey. If you begin to fall, please have some more.”

A Deeper Kind Of Slumber är ett lagligt och sundare alternativ till rusmedel för den som önskar. Kanske är det vad som anspelas i den dolda samplingen av en man som muttrar ”heroin, psylocybin, mescaline, psilocin, fucking oxytocin bitch” i Alteration X 10. Det sparas inte på referenserna.

Men skivan är mycket mer än bara en anledning för Edlund att ventilera sin relation till psykedeliska substanser. Så värst flummig är inte musiken, inte i traditionell bemärkelse. Atmosfären till trots utgörs grunden av tämligen rak rockmusik med starka gothvibbar. Inte minst tack vare Edlunds röst som ligger på ett register i nivå med David Bowie och Andrew Eldritch (Sisters Of Mercy). Mörkt och lågt alltså, för att stundtals brisera i krampaktig ångest.

Albumet når sin höjdpunkt i de tre sista spåren. Efter en lättsammare andningspaus i form av ambient följer tre ultradystra stycken som verkar handla om relationer som inte gått vägen. Phantasma De Luxe är antiballadernas drottning, släpande tiominutaren Mount Marilyns titel anspelar på ett berg på månen. Titelspåret är kniven i magen och efter 60 minuter är vem som helst nedplockad på jorden, ärrad med upplevelser av magisk, tragisk musik.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA