x
Känslor säljer och likgiltigheten engagerar

Solen, Foajébaren, Göteborg

Känslor säljer och likgiltigheten engagerar

Recenserad av Emma Olsson | GAFFA

(Galleri från bandets Kalmar-spelning)

Albumet Känslor Säljer/Miljonär träffade rätt i hjärtat, med en klockren, fyllig ljudbild och smarta textrader. Solen höjde ribban och gav oss automatiskt ett löfte om att ta över Sveriges popscen. Erik Hillborgs hjärtskärande sång och utmärkande vibrato, som för fram texter om att träna bort skrattgropar tillsammans med de medryckande melodierna, har gett Solen en hängiven fanskara; det märks tydligt den här kvällen.

Här är det den dedikerade publiken och kontakten som skapas med bandet som bär konserten. För tyvärr förs inte den stora ljudbilden fram lika bra live som på skiva. Vi skämdes bort med en ytterst välslipad produktion på det senaste albumet, vilket höjde förväntningarna. Det är lite av en besvikelse, men en besvikelse som de flesta verkar välja att förbise.

När Solen tar hissen ner till kanten av scenen, kliver ut och höjer handen till en vikning, kan man nästan ta på spänningen och förväntan i rummet. Trots bitvis knackigt ljud, bandmedlemmarnas likgiltighet och några sega låtsegment, är publiken med från början till slut. I mitten av spelningen tar publikhavet i från tårna och lockar fram ett överraskat leende hos, den annars väldigt allvarsamma, Erik Hillborg med sin körsång.

Shoegaze och indie-pop möts, för visst är det så att bandmedlemmarna är något inneslutna i sig själva, men nedanför scenen är det inte många fötter som står still på golvet. Kanske är det just detta som är charmen med Solen. ”Jag är fattig och mitt hjärta värker” hör helt enkelt inte ihop med leenden och roligt mellansnack. De sjunger om att tappa sin identitet, men det är precis vad de som band inte har gjort. De har hittat sin grej och det går hem. Med sin meningslöshet och likgiltighet lyckas de på något vis engagera. Det är ungefär lika paradoxalt som bandnamnet och gruppens sånger om mörker.

När Solguden spelas, sjunger nästan varenda en i publiken med. Att ljudbilden inte stämmer överens med det vi brukar höra i lurarna är så gott som glömt. ”Jag hatar det här” skriker hesa röster i publikhavet tillsammans med den nasala rösten på scen. Det vi hatar är definitivt inte spelningen eller bandet som står framför oss. Det vi hatar är att det här är kvällens sista låt och att spelningen tar slut för fort.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA