x
Hitkavalkad med höga toppar och djupa dalar

Rod Stewart, Scandinavium, Göteborg

Hitkavalkad med höga toppar och djupa dalar

Recenserad av Johannes Ådén Bygdell | GAFFA

Att Rod Stewarts 70-tal är en magnifik uppvisning i musicerande bör vara allmänkunskap vid det här laget. När han ikväll står på Scandinaviums schackrutiga scen med sin The Hits-turné täcks, logiskt nog med tanke på namnet, således stora delar av Rods magiska period: Crazy Horse I Don’t Want To Talk About It är finstämd med sång från både den raspröstade britten och en tonsäker, men kanske något blyg, publik; Tonight’s The Night (Gonna Be Alright) är flanerande allsångssoul med glimten i ögat.

När vi stannar kvar i 70-talet uppstår med andra ord något slags bitterljuv känsla av tillräcklighet. Det hade räckt att få ta del av det där decenniets fantastiska låtskatt. Men. Stewart har tydligen hits från andra perioder av sitt artisteri, som han hemskt gärna vill framföra. Ju längre bort från 70-talet blue-eyed soul vi rör oss desto tristare – och rockigare – framstår kvällen. Annorlunda uttryckt: Ju hårdare trummisarna (de är ofta två) slår på virveltrumman desto sömnigare blir tillställningen.

Rhythm Of My Heart är krigsrock med säckpipesynth och i Forever Young och Can’t Stop Me Now är det förvånande att trumskinnen (givetvis prydda med Celtic-emblem) lyckas förbli intakta. Love Is är ett fint undantag, som klarar av att vara countryrock med löst tassande trumslag. När den tarvliga rocken bryts av med återhållsamma, trånande versioner av Downtown Train och The First Cut Is The Deepest framstår det med särskild tydlighet hur Rod Stewart rör sig mellan två poler: övergången från en riverdanceälskande rockknäppis till kanske världens bästa underhållare sker på bara några minuter. Det är som med livet. Det är både bra och dåligt.

Med ett rörelsemönster någonstans mellan en överförfriskad farmor och ett entusiastiskt rådjurskid som nyss upptäckt sina höfter lyckas Rod Stewart fånga alla mammors uppmärksamhet. Konserten råkar sammanfalla med mors dag, och det är något alldeles extra att få se åtminstone tre generationer kvinnor, vissa i sina finaste Celtic-tröjor, stå tillsammans och sjunga med till Da Ya Think I’m Sexy.

Avslutningsvis skjuter Rod ut fotbollar, de flesta med en god utsparksprecision, till publiken, och där och då ser han som allra lyckligast ut. När The Faces Stay With Me till slut har tonat ut faller ett mjukt men noggrant regn utanför Scandinavium. ”See you att Starbucks tomorrow” säger Rod, men jag är övertygad om att han snarare skulle ha föreslagit Ullevis gräsmatta som mötesplats om han såg vilket utmärkt glidtacklingsväder Göteborg lyckades bjuda på.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA