x
När Underworld rör sig står tiden stilla

Underworld, Department Festival, Stockholm

När Underworld rör sig står tiden stilla

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

De skulle kunna vara farsor till alla andra som uppträder på den nyinstiftade electronicafestivalen Department. För tusan, de skulle till och med kunna vara farföräldrar. Ändå är Underworld i en egen liga.

För två år sedan åkte britterna runt och framförde sin genombrottsplatta Dubnobasswithmyheadman, och den kändes lika fräsch och spännande som när den släpptes 1994. Och om nån gastar nostalgiakt, så betänk då att de ifjol spelade på Coachella och nu i april var duon headliners på Ultra Music Festival i Miami, två av de mest hajpade festivalerna som finns.

Så nej, att kalla Underworld för avdankade gamlingar med sin bästa tid bakom sig stämmer inte. Senaste plattan Barbara Barbara, We Face A Shining Future släpptes för ett år sedan, och visar med eftertryck att bandet fortfarande har extrem fingertoppskänsla för vad som får fötter och höfter att röra sig, och armar att vifta vilt.

Trots att de hållit på i 30 år så är de fortfarande relevanta till den grad att alla i lokalen oavsett ålder röjer loss. Från fotbollspappor till Blend-morsor, från skäggiga hipsters till duckface-tjejer – varenda jävel dansar.

På sitt första Sverigebesök sedan 1996 blandar de och ger från hela sin karriär, som Push Upstairs, King Of Snake och Jumbo, där den sistnämnda låten från 1999 helt naturligt följs av Low Burn från Barbara Barbara …-albumet. Nytt och gammalt spelar ingen roll när det gäller dessa tidlösa technomagiker.

Det som också skiljer Underworld från övriga artister på line-upen är frenetiske frontmannen Karl Hyde. Den 60-årige sångaren dompterar publiken med säker hand, tar uppviglande danssteg samtidigt som han rabblar sin abstrakta poesi. Hans magnetiska närvaro i kombination med en effektfull ljusshow och den hypnotiska musiken, framförd av kollegan Rick Smith, gör konserten till ett fullblodsrejv, en totalupplevelse som är svårslagen.

I finalen lägger de i en högre växel med Rez och Cowgirl, två av bandets bästa låtar, och Trainspotting-hitten Born Slippy med sitt alkoholstinna mantra ”shouting lager lager, lager, lager”, och likt en trestegsraket lyfter konserten mot en bättre värld.

Och det är ju egentligen det allting handlar om när man pysslar med musik som ska få folk att leva i nuet och njuta av rytmer och melodier – kort sagt ska det svänga, och helst så inihelvete att man knappt kommer ihåg sitt eget namn. Och Underworld är fortfarande mästare på att skapa det tillståndet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA