x
Gott försök med varulvar och Vatikanen

Powerwolf, Copenhell 2017

Gott försök med varulvar och Vatikanen

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

”Do you wanna be our mass?” frågar sångaren Attila Dorn, egentligen Karsten Brill. Mannen påminner om Rickard Söderberg i black metal-upplaga, klädd i svart prästskrud. Powerwolfs aura är minst sagt dramatisk – det är mörka historier, gärna på latin, om varulvar och Vatikanen. Falk Maria Schlegel har två olika keyboards utformade som enorma metalörnar att välja mellan och lägger episka mattor av kyrkorgel. Det är också kryddat med en rågad dos humor – Coleus Sanctus tillägnas alla pungkulor i publiken. I Sanctified With Dynamite uppmanas publiken att leverera en circle pit baklänges vilket leder till en hel del förvirring och skratt.

Imponerande många människor har stannat kvar ända till klockan ett på natten för att spana in det tyska bandet som helt saknar motstycke. Nå, musiken påminner inte så lite om svenskarna i Sabaton och Hammerfall, men Dorns operasång och den särpräglade tematiken gör Powerwolf till något alldeles unikt och lite extra underhållande. Amen & Attack håvar in några förbipasserande slentrianbesökare och publikens bidrag blir nästan så stort att tillställningen kan kamma in medalj för lyckad allsångsfest.

Även om ljudet svajar något och det får sägas vara en tuff uppgift att trollbinda alla trötta och genomgyttjiga människor tillräckligt för att de ska dröja kvar en hel timme får Powerwolf applåder för ett gott försök. Hockeyrefränger, brinnande scenkant och backdropskifte är nog för att skapa en trevlig tillställning. Frågan som återstår är bara hur bandet kan hålla sig från att kommentera den enorma vargen som målats på ett gammalt hangar och blickar ner över Copenhell.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA