x
Som julafton hos mormor

Slayer, Copenhell 2017

Som julafton hos mormor

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Metalfestivalernas affischer är fortfarande fulla med band som hängt med i decennier och vars medlemmar blir allt äldre. Herrarna i Slayer har nu passerat 50, men bortsett från Tom(tefar) Arayas allt gråare skägg visar bandet inga som helst ålderstecken. Kerry King har sett exakt likadan ut i, vad kan det vara, 25 år? Paul Bostaph tillhör fortfarande kungafamiljen av alla trummisar i den hårdare musikskolan, utan minsta tendenser till att tappa energi. Kanske är kvartetten rätt personer att fråga om vägen till ungdomens källa?

Att gå på en konsert på Slayer är lite som julafton hos mormor. Ytterst få överraskningar från år till år – på Copenhell är det egentligen bara Repentless som är ett något nyare tillskott. I övrigt lever bandet – utan negativa undertoner i konstaterandet – på gamla finfina meriter. Låtlistan är lika överraskande som regn på midsommar, och med 75 minuters speltid finns det inte utrymme för annat än klassiker – Disciple, Dead Skin Mask, Postmortem och Seasons In The Abyss är obligatoriska som sill och snaps. Likaså avrundningen med South Of Heaven, Raining Blood och Angel Of Death.

Originalgitarristens Jeff Hannemans tragiska bortgång verkar nästan ha gett Slayers arv och legendstatus en extra knuff. Med Gary Holt som den mest tänkbart värdige ersättaren är bandet en självklar headliner på Helvíti-scenen. Som festivalens grande finale gör de ett felfritt framträdande framför en enorm bild på Jesus med blod rinnandes ner i ansiktet. Undertecknad har nog aldrig sett thrash metal-hjältarna leverera ett så spelskickligt sett klanderfritt spektakel, på sju försök. Om det är något hårdrocksband en ska försöka pricka av en konsert med innan de lägger av är det Slayer. Gärna framför en dansk jättepublik efter midnatt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA