x
Feta monument faller ovärdigt

Danzig, Bråvallafestivalen 2017

Feta monument faller ovärdigt

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Senast undertecknad såg Danzig var på STHLM Fields 2014. En horribel tillställning. Sedan dess har gruppen släppt coverplattan Skeletons (2015) och den allt annat än skönljudande Black Laden Crown (2017). Och frontmannen Glenn Danzig har hunnit komma ut som Trumpsupporter.

Danzigprojektet skulle givetvis avblåsts långt tidigare. Det enda Glenn med vänner gör nu för tiden är att solka ned det goda rykte som bandet ackumulerade tidigt i karriären. Det var givetvis en betydligt större kulturförlust när al-Qaida sprängde Buddhastatyerna i Bamiyan i Afghanistan 2001. Men vissa likheter finns det ändå i den gamle Misfits- och Samhain-ikonens ”fall from grace” och Buddhastatyernas nedstörtande. Feta monument faller ovärdigt.  

Den korpsvarta kvartetten kliver upp på scenen. Den korpsvarta kvartetten genomför ett gig som slår den där Stockholmsspelningen i pajighet. Glenn hostar, frustar och pustar sig genom tillställningen på en gigantisk scen, framför en ytterst mager publik. Man undrar om det kanske hade blivit lite bättre om han lagt mindre energi på att flexa djävulshornen och mer på att faktiskt hålla micken framför munnen. För det är precis som förra gången jag såg honom: Han håller micken ungefär som actionhjälten Steven Seagal håller kniven i Under Belägring. Men Seagals grepp tycks ju fylla något slags funktion. Hans knivgrepp gör att han kan snitta upp Tommy Lee Jones. Glenns mickgrepp gör att sången och ljudet låter än värre än det behöver.

Bandet gör saken än värre. Det är meningen att Tommy Victor ska lägga blytunga bluesriff, men här låter det mest som att han leder ett stretande men lojt fritidsgårdsband som ännu inte hittat sitt sound – eller ens hittar strängarna ordentligt. Annars är det som vanligt: mest låtar från början av karriären, även om de sticker in lite nytt, bland annat Devil On Hwy 9. Hur det låter? Ja, det är liksom inte lönt att analysera detta djupare. Allt drunknar i den generella sorgligheten. Detta känns som någon av de där sämre spelningarna med välförtjänt okända band, i dagsljus, på Wacken Open Air.

Man kan ju hoppas att detta är ett sista frustande och hostande från ett utdöende fenomen. Att detta är män som känner att de tappar greppet och desperat försöker hålla kvar i det de en gång hade. Män vars dagar är räknade. Som Trump. Man kan ju alltid hoppas.

Jag har dålig koll på Hurulas turnéschema, men jag hoppas för hans skull att han inte åkte tidigare till Bråvalla för att se idolen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA