x
Ett drama i två akter

Linkin Park, Bråvalla Festival 2017

Ett drama i två akter

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Om System Of A Down egentligen är för konstiga för att agera headliner på en gott- och blandatfestival är Linkin Park för passé. Halva Bråvallas besökarklientel var dessutom i pappas pung när bandet först såg Kaliforniens ljus. Bandet bytte inför årets släpp One More Light ut sin logotype och har inte hunnit sy en ny backdrop – endast en svensk flagga hängandes från ett av DJ-båsen. Förutsättningarna är alltså ganska skeva, och det börjar inget vidare. Uselt, rent ut sagt.

Var inte det här ett metalband en gång i tiden? Eller åtminstone någon slags alternative-rap-nu-tjosan med lite egen karaktär? Bandet har i och för sig aldrig riktigt hängivit sig åt någon genre och känns ofrivilligt fastfrusna i sin storhetstid runt Hybrid Theory och Meteora. Men första halvan av Linkin Parks konsert är en vilsen kalkon. Det är pop, EDM och electro i en hemsk gegga där strängbändarna stundtals helt lämnar scenen.

Chester Benningtons eldsflammeprydda handleder skymtar bakom en jacka. Han har huva, keps, solglasögon och publikkontakten är noll. Den enda tidiga ljuspunkten är One Step Closer där Christian Lindskog från kristna rockbandet Blindside (Linkin Parks förband en gång i tiden) gästar. “Nu visar vi de här tjocka amerikanerna” sammanfattar bitterheten väl.

Efter trekvart av hemska houseexperiment händer plötsligt något. I slutet av Breaking The Habit går Chester ner på knä längst ut på catwalken. Mörkret har lagt sig. Jag ser mig omkring och publiksiffran är plötsligt dubblerad när Linkin Park sprätter fjäskkorten omkring sig. Tolvåringen i mig fylls av sprittande glädje. Nostalgins makt är stor.

Crawling skrudas om till pianoballad och allsången vet inga gränser när Chester sjunger hela stycket hängandes över kravallstaketet. Leave Out All The Rest följer och han blottar sin tatuerade överkropp. Ju naknare frontman desto mer äkta känns tillställningen. Med en halvtimme kvar eskalerar konserten ytterligare och kulminerar i monsterversioner av In The End, Faint, Numb och Papercut. Bleed It Out avslutar en av de mest splittrade konsertupplevelser jag upplevt, och betyget blir en rutten etta möter en stabil fyra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA