x
Spelglädjen vittnar om en ljus framtid

Mando Diao , Bråvalla Festival 2017

Spelglädjen vittnar om en ljus framtid

Recenserad av André Spång | GAFFA

”Det här bandet har gått igenom en del på sistone”. Björn Dixgård står framför den digra publiken och pratar om Gustaf Noréns avhopp från gruppen som en uppslitande skilsmässa, och det är väl precis vad det har varit. Mando Diaos återtåg mot det förflutna har inneburit mer strålkastarljus på Dixgård och på Bråvalla axlar han rollen som frontfigur. Som en frånskild farsa ser han ut att uppleva en ny vår. Äntligen får han gå loss med sina gamla vänner, låta Mando Diaos ursprung flöda och spola bort den, eventuella, saknaden av sin gamla kompanjon genom att yxa loss på Down In The Past.

Mando Diao fortsätter med machete och kraft finna den igenväxta stigen till rocken genom You Got Nothing On Me och Sweet Ride. Växlingen mellan gamla Dixgård-verk och låtar från Mando Diaos senaste skiva Good Times fortgår. Bandet ger inte sig själva andrum förrän halva konserten passerat och då med den smäktande balladen Break Us. Dixgårds djupa stämma fyller Lunascenen och vid det här laget har majoriteten av bandmedlemmarna kastat av sig tröjorna.

Där och då känns skilsmässan som en nödvändighet för de båda parterna. Jakten på Mando Diaos nygamla identitet är påbörjad, riktningen är utpekad och nu gäller det bara att inte tvivla på vägen. Det finns dock stunder under konserten när man får känslan av att något saknas, känslan av att vandra runt med tungan i munnen och plötsligt finna tomrummet efter en nyligen tappad tand.  

När bandet kommer ut för extranummer är de överväldigade, Björn klämmer ur sig att han är rörd, gitarristen Jens Siverstedt uppmanar åskådarna att svinga sina regnrockar över huvudet och när Dance With Somebody drar igång så är det självklart att enheten Mando Diao gör precis vad de vill göra. What you see is what you get, Mando Diao är än en gång ett renodlat rockband.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA