x
Det är något som skaver

Mastodon, Bråvalla Festival 2017

Det är något som skaver

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Ibland är det svårt att sätta fingret på det. På vad som skaver, på vad som känns fel. Någon timme tidigare har Skeptas spelning blivit framskjuten, vilket verkar vara orsaken till att Håkan Hellström drar över och i dominoeffektens namn leder till att vi får stå i 20 minuter och vrida oss i väntan på Mastodon. Och det är mycket folk som har samlats i det cannabisdoftande tältet.

Förseningen lägger naturligtvis upp för viss irritation och orkestern tvingas banta ner setet – även känslan efteråt är lite bitter. Det hinner liksom inte riktigt komma igång innan det är slut. Och då blir det inte bättre av att ljudet, som annars håller riktigt hög nivå på Bråvalla, är … tja, om inte undermåligt så åtminstone underkänt. För en gångs skull har även Bill Kelliher fått en mikrofon, men ingen av de fyra rösterna hörs ordentligt över manglet.

Till sin fördel har Mastodon tonvis med bra låtar. De är dessutom ett sådant band som dels saknar självklara måste-spår, dels lätt kan lufta massor av nytt material utan att någon i publiken kinkar. Samtidigt är det naturligtvis synd att mycket gammalt godis hamnar i skymundan, hur bra Emperor Of Sand än är. Årets album får gott om plats, och avslutningen med plattans topp Steambreather sitter hur bra som helst.

Folk omkring mig verkar uppskatta det till fullo. Tältet fylls av moshpits, crowdsurfare och någon slags roddbåts-meme som verkar slagit rot på festivalen. Brann Dailor är som alltid ett geni bakom cymbalerna – inte minst i instrumentallåten Bladecatcher och gamla rökaren The Wolf Is Loose. Troy Sanders allt vildvuxnare hårman och tudelade skägg klickar både med musik och bandnamn, liksom Brent Hinds ansiktstatueringar. Det osar av mytologi och mangel över hela området. Men en konsert med Atlantakvartetten kan absolut nå högre höjder.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA