x
Kantig pianorock framför megapublik

Elton John, Gröna Lund, Stockholm

Kantig pianorock framför megapublik

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Så otroligt mycket folk har jag inte sett på Gröna Lund sedan Wu-Tang Clan- och Tenacious D-spelningarna 2013. En kvinna hotar till och med att döda sig själv om hon inte får komma in – hon skriver det på Grönans Instagram.

Den 250 miljoner album-säljande britten är tydligen fortfarande en populär artist. Annars har det ju alltid varit så att hans låtar varit betydligt bättre än hans liveuppträdanden. Sir Elton John är en väldigt oförsiktig livemusiker och det draget har bara blivit starkare med åren. Han påminner oss om att det är 46 år sedan han spelade på Gröna Lund – delar av den konserten går att se på SVT:s öppna arkiv – och den spelningen är knappast ett under av finess, men något mer förfinad än kvällens utförande.

Elton glider in i glittrande svart kostym med guldinslag lite varstans. Sätter sig vid flygeln och börjar leverera hits. Publikfriande låter han det nyare materialet flankeras av de kändare låtarna, vilket gör att konserten börjar och slutar i hitkavalkader. Snyggt, många är de artister som annars ska spela sina kassa nya låtar och tvinga publiken att lida igenom nuet för att få avnjuta de kända topplåtarna.

Något har ändå hänt, Elton verkar tycka att det är roligare än på länge att spela. Eller, ”roligare” är kanske fel ord. I ett mellansnack berättar han att det är ”strange times” och att han inte kan minnas att världen någonsin känts så här konstig. Han nämner Grenfell Tower-branden, terrordåden som Storbritannien drabbats av nyligen och ger den amerikanska presidenten en känga. Han nämner också att det enda han som musiker kan göra är att försöka spela sin musik. Antagligen är det just det där som gör att hans musik känns relevantare än på länge. Och att han vridit upp intensiteten.

Men han levererar fortfarande grovt huggna rockoperor live. Stabbiga musikdramer som förs fram med smattrande pianospel. Två trumset och Davey Johnstones pråliga gitarrspel gör det än mera mastigt. Den evighetslånga versionen av Rocket Man saknar allt av raffinemang. My Morning Jackets tolkning är avsevärt mycket bättre – som sagt, Elton John har fantastiska låtar men framför dem bryskt.

Sedan är ”stock-photo”-grafiken som rullar på skärmen i backdroppen under all kritik. När George Michaels ansikte dyker upp på skärmen under Don’t Let The Sun Go Down On Me så ser det ut som hemsidorna gjorde i Internets begynnelse – fattas bara en animerad GIF-bild av en snurrande älg eller något sådant där. Elton Johns röst är också stundom mera gläfsande eller stötvisa läten än regelrätt sång.

Trots det, Rocket Man har en lång karriär av idel fantastiska låtar. Vi slipper Disneylåtarna och det allra sämsta materialet. Och kantig pianorock kan faktiskt svänga rätt bra, särskilt när publiken hjälper till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA