x
Rock'n'roll, rasande rap och knutna nävar

Prophets Of Rage, Bråvalla Festival 2017

Rock'n'roll, rasande rap och knutna nävar

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Innan Ilskeprofeterna kliver upp på Bråvallas Luna-scen tar jag ett snack med Tom Morello. Jag frågar vad han tycker om genren rapmetal, som han och hans vänner i Rage Against The Machine mer eller mindre skapade. Han skrattar och ber nästan om ursäkt för att han medskapade en sorts musik som bara blev sämre efter Rage Against The Machine.

Prophets Of Rage är egentligen Rage Against The Machine utan Zack de la Rocha plus DJ Lord (Public Enemy). I Zacks frånvaro har två hyfsat välkända MC:s hoppat in, B-Real från Cypress Hill och Chuck D från Public Enemy. Det är alltså en elituppsättning bestående av extremt välrutinerade musiker som utgör denna sextett. Ett album släpps i september, men turnerandet började redan förra året. Morello fick idén till att bilda ett band när han hörde både Donald Trump, och till viss del Bernie Sanders, prata om att de rasade mot olika maskinerier hit och dit. Han ville sätta ned foten och verkligen visa vilka det var som kunde rasa mot maskinen bäst. Under konserten har han tejpat fast ett papper på baksidan av gitarren, på det står: ”Fuck Trump”. Och bandets slogan travesterar Trumps slagord: ”Make America Rage Again”.

Både Rage Against The Machine-medlemmarna och Chuck D är vana vid det politiska tilltalet. B-Real har i sitt Cypress Hill inte varit lika politisk tidigare, utöver att han och kollegorna ivrigt propsat på en legalisering av marijuana. Men han verkar trivas perfekt i denna politiskt laddade miljö. Hans nasala rap är utöver ganska lik Zack de la Rochas också betydligt mera passande än Chuck D:s mörka frustande.

Och B-Real är så taggad att man knappt tror att det är sant. Han har alltid varit en extremt skicklig MC, men här kompletterar han sina rap med en keffiye med agal (sådan där huvudbonad som saudiarabiska män kör) och en oanad subversiv energi som verkar ha varit instängt och grott sig allt större under de brajiga Cypress Hill-åren. Både han och Chuck D är också bekväma i den här metal möter hiphop-världen, de har båda befunnit sig där under hela eller delar av karriären.

Sedan är det förbannat synd och skam att det verkar som att någon drar ut sladden till högtalarna på ena sidan av scenen inte bara en utan två gånger. De uppe på scen verkar inte märka något. Det uppstår en surrealistisk känsla när man knappt hör något på scenens höger sida men Prophets Of Rage röjer järnet. Den publik som står till höger ser ut som att de lyssnar på Damien Rice medan den som står till vänster härjar vilt till, ja, Prophets Of Rage. Till sist får arrangörerna ordning på ljudet, men de hinner sabba upplevelsen i två av bandets låtar.

Morello river i sin gitarr på det där karakteristiska sättet som bara han kan. Som att det är 90-talet igen. Han och hans vänner kunde knappast valt en bättre tid att dra ihop detta band och sträcka knytnävarna i luften (igen). Det är konstiga och mörka tider. Och gruppen serverar (återigen) extremt radikal musik förpackad som brutal rock’n’roll och hiphop. Rage Against The Machine är den mest revolutionära grupp som någonsin legat på topplistorna.

Prophets Of Rage spelar de gamla Rage-låtarna samt Rage-ifierade Cypress Hill- och Public Enemy-låtar. De bygger upp sådant tryck att det måste höras och kännas hela vägen till Linköping. De trycker till och med in House Of Pains Jump Around i ett Cypress Hill-medley. Den framlidne Chris Cornell tillägnas också en instrumental Like A Stone. Både Morello, Tim Commerford och Brad Wilk ingick ju i Audioslave. Annars är det ett återbesök till klassiska låtar som ändå känns helt befogat. Det är inget retro över dessa farbröders ilska och energi. Sedan är den nya Prophets Of Rage-låten Unfuck The World långt ifrån dålig, men det är knappast en Bulls On Parade. Och B-Real och Chuck D i all ära, men Zack de la Rocha var den bäst lämpade MC:n ever för just den här typen av musik. Hans texter hade en plakatig snärtighet och framträdandena en aggression som dessa rapikoner inte riktigt kan mäta sig med.

Men när farbröderna vrålar Zacks gamla ord ”Fuck you, I won't do what you tell me” i avslutande Killing In The Name så är allt nästan som förut. Det är ett vrål mot det rasistiska och fascistiska maskineriet som knutit sina smutsiga fingrar runt världen. Och det var själva ledorden i mitt egna musikaliska och politiska uppvaknande. Det värmer mitt hjärta att nya generationer också får uppleva detta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA