x
Sober och genomstilig LA-country

Sam Outlaw, Lasse I Parken, Stockholm

Sober och genomstilig LA-country

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Alla är här. Nåja, långt ifrån ”alla”. Men väldigt många musikjournalister som passerat både 30-, 40- och 50-strecket. Sonic Magazine-grundarna, Rootsy-rävar och förvånansvärt många pennfäktare som annars mest orienterar sig mot hårdare musik. Sedan vanligt fölk. Lasse I Parken är slutsålt och det hänger till och med människor längs det utestängande vita staketet, de försöker få sig en skymt av artisten, eller i alla fall njuta av musiken.

Sam Outlaw har någonting extra. Utöver det countryfulländade och bara delvis (sic!) tagna namnet. Han är rapp i truten, han har stil, han är snygg och han har både rösten och låtarna att bära sin SoCal-country bortom de endast countryinvigdas intresse.

Svenska gubbrocksjournalister har varit lyriska. Vilket inte nödvändigtvis garanterar en lovande framtid, men det är ju en ganska bra start. Undertecknad har inte varit riktigt lika såld på de två album som amerikanen släppt. Outlaw utgår till skillnad från majoriteten av alla countrystjärnor från Los Angeles – och inte Nashville. Detta har inte endast geografisk betydelse. Hans musik, det han alltså kallar ”SoCal country”, är en förening av den country som mest strömmar ur Nashville och ett slags välproddad Eagles-pop som är hemmahörande i Kalifornien.

Anledningen till att jag varit lite återhållsam med berömmet är att jag tyckt att hans musik saknat edge – i Eagles anda. Och även live har jag tyckt att han skulle kunna ta i lite mer ibland. Med det sagt så händer något storslaget den här gången, när han luftar sina mjuka arrangemang framför publik. Förra Stockholmsspelningen utfördes bara med Molly Jenson och varsin gitarr. Nu har duon utökats med ett hattklätt band. Outlaws rena och smidiga sound spirar med dessa skickliga herrar. Det är svårt att sätta fingret på vad som händer, visst underlättar det att han är en (behärskad) showman med lite sådana där stand-up-ish-kvaliteter i mellansnacken, men mest är det bara helt enkelt att låtarna växer några välbehövliga storlekar.

”Man måste ha låtar”, sa Per Gessle när jag diskuterade americanaduon Good Harvest med honom. Och det har Outlaw, kanske mest tydligt – om man nu ska prata listpotential – i den fantastiska Ghost Town. Men själv gillar jag hur han och bandet framför Diamond Ring och Tenderheart. Den första får liksom lite Love Hurts-vibbar, medan den senare nästan blir en avlägsen kusin till My City Of Ruins – och sådant får det ju givetvis att gå i brallan på undertecknad.

Sedan blir det en del honky-tonkande och covers på både Dwight Yoakam och Vince Gill. Det blir en tillställning som utan stora gester framställer Outlaws sobra SoCal-country i allt klarare ljus. Sverigeturnén drar vidare i det han kallar ”the land of beautiful white people”. Missa honom absolut inte.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA