x
En swingcirkus på ryssfemmor med en evig småpojke

Robbie Williams, Tele2 Arena, Stockholm

En swingcirkus på ryssfemmor med en evig småpojke

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Så gammal är han inte, den gamle pojkbandsveteranen som tog det sena 90-talet och tidiga 00-talet med spjuveraktig storm. Men frågan om hans ålder seglar liksom ständigt upp, på flera olika sätt. Dels för att han verkar besvärad med sina 43 år själv och ständigt för dem på tal. Men också för att tillställningen har något av en återträffsfeeling. En resa tillbaka till den tiden då Robbie var en bra artist på skiva. Men också en resa tillbaka till de närmast passerade åren. Denna konsert skiljer sig inte nämnvärt från hans senaste i Sverige. Det är bara lite mer krut i The Heavy Entertainment Show Tour. Mer konfetti och mer fyrverkerier. En swingcirkus på ryssfemmor.

Skivan som turnén namngetts efter ägnas inte mycket tid. Det är för väl. Arenarökaren Love My Life är faktiskt helt okej så här som den är tänkt att spelas. Men titellåten är komplett ointressant och ryssmarsch-eurotrash-schlagern Party Like A Russian är definitivt Robbies sämsta låt, men frågan är om det inte också är musikhistoriens sämsta.

Han sjunger betydligt bättre än senast jag såg honom, på Bråvalla 2015. Men hans röst är långtifrån den pipa som charmade världen (utom USA) runt millennieskiftet. Och det är fortfarande obegripligt att han sysslar med acapella-medleyn på andras hits när han har en ypperlig, egen låtkatalog – framför allt när det kommer till åren före 2006.

Det är en show som sett likadan ut i flera år. Ett narrspel där Robbie ska få utspel för sin vulgosluskiga och roande humor. Ett gyckel där några spektakelhits ska blåsas av och lättklädda tjejer ska twerka. Ett återseende där de obligatoriska och fortfarande fantastiska balladerna ska spelas. En reunion där det ska bjudas på covers och lurifaxen och huvudpersonen ska spexa i coversegment samt ta upp ett kvinnligt fan på scenen. Denna kvinna ska förödmjukas och underhållas – samtidigt, på ett lika oskönt som skönt sätt. Den här gången kläs det kvinnliga fanet i en dockliknande, ”påssjuk” mask, som täcker hennes mun och undersida av ansiktet. En mask som lever sitt eget liv när de gör en clownlik duett på Somethin’ Stupid.

Det är som att Robbie har insett att han aldrig blev någon av de där stora och försöker förlikas med det genom att ständigt återupprepa denna fars. Någon brist på självironi leder han dock inte. Han berättar om sina barn, att: ”they're already big Oasis fans”. Fejden mellan två av Englands malligaste akter – Robbie i ena ringhörnan och bröderna Gallagher i den andra – tycks aldrig ta slut.

Boxning är också något av övergripande temat för turnén, han äntrar showen i boxarrock och svart kilt och vid ett tillfälle sätter han sig i en gigantisk boxningshandske, som är fäst på en kranarm, och färdas ut över publiken. Men, ja, på något outgrundligt sätt får han ändå till det mitt i allt det här. Trots att han (återigen) läser låttexterna från en prompter. Trots att han inte levererat någon vettig musik på dryga årtiondet. Och trots, eller kanske tack vare, att han behandlar Tele2 Arena som sitt vardagsrum: äter och dricker mitt i showen, slår sig ned i en soffa mitt på scenen och tar in farsan Williams för tandemsång i Neil Diamond-covern Sweet Caroline.

Han skiljer sig liksom inte särskilt mycket från Noel eller Liam, käre Robbie. De är alla människor som det är spännande att vara i närheten av. Och undertecknad har alltid haft en soft-spot för dessa arbetarklass-lymlar med extremt välsmorda munläder. Det är aldrig tråkigt med Robbie. Men av en lågtida vän begär man ändå lite mer. Och i alla fall något slags framåtrörelse.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA