x
Hjärnan smälter ikapp med den intrikata poppen

The Shins, Way Out West, Göteborg

Hjärnan smälter ikapp med den intrikata poppen

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Jag har en spellista som heter Solen. I den samlas musik som gjord för tidiga eftermiddagar när cirka tre starköl är i kroppen och solen trycker mot din hud. Den tiden då du känner att allt bara skiner med blekta toner.

Och där kliver The Shins in. Med en bakgrund som föreställer smältande skelett och med en scendekoration som hamnar någonstans mellan blommor, svampar och snippor. Mitt i står James Mercer, som efter en stund delar ut klassikern Saint Simon. En låt som egentligen säger allt om The Shins smått unika plats på indiescenen. Här förenas The Beatles med Simon & Garfunkel med The Smiths med Gorky's Zygotic Mynci. Musik som egentligen borde vara harmlös men snarare är ytterst intrikat. Saint Simon är också en låt som vägrar gifta sig med någon. Det ska inte vara lätt även om alla tecken tyder på att vi nu ska leva ett chosefritt liv ett gäng timmar framöver.

I en plats som denna, när The Shins möts av en toksol som bränner skiten ur var och varannan svensks hud – som inte förstår det här med starkt ljus – skulle James och hans medmusiker lätt kunna bli en i mängden av eftermiddags-gig på Way Out West. En spelning där det bara förväntas att musiken ska stekas ikapp med den där känslan av oansvarighet. Men James Mercer har ändå något extra, någon form av USP. För mitt i den här laissez faire-känslan släpper han gång på gång ifrån sig frustrerande utrop, knyter näven och spänner ansiktet. Det är något som skaver där och som ger oss ett extra filter när vi börjat vänja oss vid Kurt Viles hasch-chillande eller Mac DeMarcos loja spex. Det är något i The Shins låtskatt som gör ont, och det gillas.

Samtidigt har James Mercer insett sin plats på festival. Han är här för att visa upp lika mycket nostalgi som nyskapande. Vi får givna The Shins-klassiker som New Slang, Australia och Phantom Limb – och de levereras INTE pliktskyldigt; återigen en eloge till den här indieinstitutionen. Det är bara vackert när man inser sin plats som den här indiegenerationens svar på Vikingarna. En vän blinkning till en åldrande indiegeneration.

Och vi som står där, vi tar emot det hela som en eftermiddagsfylla i solen. Allt är bara gött. Hjärnan på stand-by.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA