x
Det behövs inte mer för att vara så sjukt bra

Feist, Way Out West, Göteborg

Det behövs inte mer för att vara så sjukt bra

Recenserad av Simon Lundberg | GAFFA

Vad hon skiner, Leslie Feist. Kanadensiskan går från start till mål med en blandning av gamla, numer legendarstämplade, låtar och några snygga stick från fantastiska nya Pleasure. "Vi börjar i nuet och sen går vi till det gamla" säger hon och publiken fattar direkt.

Det är just titelspåret som får inleda konserten och det sätter lite tematiken för resten av spelningen. Det är en pleasure att se en show som är så koordinerad, så fantastiskt väl arrangerad och så personligt intim som den här. Det blir inte tråkigt en sekund, även om tempot många gånger dras ner.

Publiken må stå still i de stunderna men blickarna är riktade mot henne. Iklädd en urgullig gul klänning med en stor solfjäder som enda rekvisita bakom sig behövs inte mer. För musiken får tala. Fantastiskt fin körsång blandas upp med fiol och hårda trummor.

Ibland står Feist helt rakt upp och ner med sin gitarr. Och bara sjunger. Sjunger tills naturen som omger Slottsskogen bestämmer sig för att nej, vi kör sommar i tre månader till. Eller något liknande. Det är organiskt, äkta och intimt. Och solen tittar verkligen fram och lyser henne rakt i ögonen. Som magi.

Och vilken röst hon har. Om man tycker att det låter bra på skiva så är det bättre i verkligheten. Det är en bedrift i sig.

En sak som gör spelningen ännu bättre är hur Feist pratar med publiken. Hon lyckas vara skör och ärlig utan att det blir fånigt. Som om det var det mest naturliga i hela världen uppmanar hon folk att sjunga med på flera ställen. I den helt galet sköna och snabba versionen av Sea Lion Woman får publiken en stor roll och Feist lever sig in i den grad att man kan skratta med henne när hon bjuder på sig själv. För Leslie Feist är en rockstjärna och det märks att det alltid varit målet. I slutet försöker hon härma Jimi Hendrix och det kanske var lite väl. Men på ett lite töntigt vis känns det ändå så fint.

Favoriter som The Bad In Each Other, My Moon My Man och speciellt I Feel It All låter inte som på skiva. De låter som att de fått en behandling med sammet, len yoghurt och den renaste formen av kärlek.

Mer behövs inte för att det ska bli bra. Och här var det verkligen bra rakt igenom.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA