x
Tack för den här totala urladdningen

Thee Oh Sees, Way Out West, Göteborg

Tack för den här totala urladdningen

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

På ett sätt går Thee Oh Sees helt emot rocknormen. Sprungna ur San Franciscos flummigaste indiescen tog de sina första musikaliska steg mot det den mer abstrakta delen av psych. Ganska så mycket på egen hand väckte de på nytt liv i den psykedeliska garagerockscenen. Reverb, eko, spejsiga passager – you name it. En på ett sätt intelligent touch av den mest substanslösa rocken. Och på senare år har de i allt mer utsträckning lämnat det konstlade för ren och rå punkpower. De har alltså gått från det skolade – nästan intellektuella – till det mest tribala. Kanske rent av hittat till den definitiva rock-kärnan.

Det visar sig än mer tydligt live när John Dwyer och mannar bara forslar fram, öser ur sig sina mest råa och kompromisslösa toner samtidigt som de är löjligt hemma i sina instrument. Frontaren liksom skjuter sin gitarr rakt mot de två batteristerna medan basgångarna till höger är i klass med Billy Cox. Mallen är dock densamma: Dwyer, med sin ekoindränkta falsettröst, pumpar fram sina idéer fram till det där sista skriket och den monumentala explosionen tar vid. Den då alla i bandet tar i från tårna. Rockhjärnan i mig vaknar åter till liv och svetten dryper, trots att man håller sig strax bredvid kvällens försök till moshpit.

Vissa skulle förmodligen utfärda nackskott till personer som håller gitarren i brösthöjd, men i fallet John Dwyer spelar det mindre roll då det finns en sådan enastående frenesi i allt han tar vid. Han är, bokstavligt talat, den personen som kan hålla uppe gitarren på den nivån utan att verka poserande. Vi fokuserar istället på det, återigen, tribala. Det som får oss att gå från loja huvudvinkningar till rena hopp- och flummarscher. Vi är i Thee Oh Sees våld och allt som sker runt omkring oss spelar ingen som helst roll. Inget världskrig rör det här bandet. Inget mellansnack är värt nog. Och när Black Sabbath-riff gifter sig helt naturligt med det mest monotona, krautiga du som band kan åstadkomma lever du utanför alla nutidens existerande genre-begränsningar. Tack för den här totala urladdningen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA