Fantastisk blandning av alla känslor i hela världen

Frida Hyvönen, Way Out West, Göteborg

Fantastisk blandning av alla känslor i hela världen

Recenserad av Simon Lundberg | GAFFA

Det här med att gråta ut sina känslor och samtidigt ha styrkan att skratta åt det är en intressant företeelse. Alla klarar det inte. Men Frida Hyvönen lyckas hålla alla känslor i luften på en och samma gång som en jonglör.

Någonting hände med Fridas artistskap när hon släppte Kvinnor Och Barn förra året. Och det är bara låtar därifrån publiken bjuds på. Hon har alltid berättat historier och spelat piano på ett magnifikt sätt, men aldrig som nu. Allt gör sig dessutom så mycket bättre live – och det av två anledningar.

För det första kan Frida lika gärna få jobb som stå upp-komiker. Hon har ett lättsamt sätt att skämta om, eller egentligen bara prata om, världsliga saker på ett sätt som gör det till humor. Hon pratar väldigt mycket mellan låtarna och det ger hela konserten en mycket mer atmosfärisk upplevelse. Det skämtas, skrattas, pratas om hur "Festival-Frida" är burdus, improviseras med instrumenten i "fucka ur"-mode och om hennes nya smycken som hon köpt på Glitter. Det är omöjligt att inte sugas in i hennes värld, men det är när det sanna mörkret kommer fram som det känns på riktigt. Det kan bara en riktig berättare lyckas med. 

För innan Frida kör sju minuter långa Fredag Morgon så går hon ut med en varning. "Ni får gå härifrån för nu blir det jobbigt". Det råkar visserligen regna utanför det skyddande tältet kring Linné-scenen, men jag kan garantera att ingen någonsin valt att lämna en så fantastisk uppvisning av kombinerad svaghet och styrka.

Som jag nämnt är Frida rolig och det går också ihop med hennes ibland vansinniga texter. I temat "flytta till Paris och inse att min man är galen" så flyter konserten på och naturligtvis har hon på sig en vit t-shirt där det står "Non!" på framsidan. Och "Je ne regrette rien" på baksidan.

Alla låtar är värdiga vinnare av den prestigefulla "bästa på konserten"-låten, men förutom tidigare nämnda gråtlåten så är Sjön och Imponera På Mig klara favoriter. Arrangemanget är lysande från inledande Min Stad till avslutande Amors Förkastliga Pilar och jag måste ge en guldstjärna till alla kvinnor som spelade bakom Frida – särskilt Linnea Olssons lysande cellospel. 

Det här är en konsert som inte bara är lysande bra – den är också viktig för den visar hur jävla stark en person kan vara trots flera år levandes i galenskap. Starkt. Sjukt jävla starkt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA