x
Den där krokiga munnen och ljusa stämman funkar än

Band Of Horses, Way Out West, Flamingo

Den där krokiga munnen och ljusa stämman funkar än

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Suck. På förhand är det årets tröttaste bokning. Sådandärn flanellrock som var gammal redan när den hade en revival i slutet på 00-talet. Sisådär dryga tio år sedan Band Of Horses-debuten är det fortfarande just Everything All The Time-låtarna som är bäst. Och bäst av de bästa är fortfarande The Great Salt Lake.

De nya låten In A Drawer går knappt att uttyda. Alltså, vi hör ljuden, hör att det är en låt. Men hur det är meningen att den ska passa in i Band Of Horses-uttrycket är en gåta. Den är något slags electroanalog och totalt obegriplig historia. Det enda som är värre är när Ben Bridwell, och vilka nu som är med i det ständigt skiftande bandet, bejakar den brittiska arenarocken. Lite för ofta slår det över i sådan där ”indie”-rockbandsbetonad smaklöshet. Nygamle basisten Matt Gentling (Archers Of Loaf) adderar till rockvajben genom att traktera basen med en riktig manspread i stående form.

Då är det bättre när de kör den nya och folkbangern Throw My Mess eller någon av de där gamla dängorna. För är det något Band Of Horses har i sin katalog så är det låtar. Laredo, Is There A Ghost, No One’s Gonna Love You, Weed Party och The Funeral är samtliga stycken som fortfarande står sig. Och det går liksom aldrig att tröttna på att inte höra vad Bridwell läspar, klämmer och trycker ur sin krokiga minimun. Den där ljusa stämman går inte av för hackor. Bara att höra honom sjunga ordet "sure" är värt besväret. Jag gillar det inte, men på något obegripligt sätt blir detta helt okej, i regnet och allt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA