Självsäkert, färgstarkt och hårt arbete

Sigrid, Øyafestivalen, Oslo

Självsäkert, färgstarkt och hårt arbete

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

På träplanket som avskiljer byggnadsställningarna från gatan är det affischerat med Øyaposters. Åtta namn skrivet i versal syns på långt håll; festivalens största akter och dragplåster, sex manliga och två kvinnliga, som vi är vana att det ser ut. En liten flicka passerar studsande fram på trottoaren, sen hoppar hon plötsligt högt med ena näven knuten i luften.

Många har samlats för Sigrids spelning, och när hon kliver in på scen jublas det glatt. En frisk öppning med mycket trummor och bas ackompanjeras av Sigrids starka energi, hennes rörelser är explosiva. I orange kjol och rosa topp får hon bandet bakom att blekna i jämförelse och självsäkert rör hon sig dansant och konstant på scen. Det skiljer ett år i ålder mellan Sigrid Raabe och Zara Larsson, en generation av Daenerys-brudar med naturligt självförtroende och ta-plats-mentalitet som är så inspirerande att se. Att hiphop är den naturliga genren för unga idag går oundvikligen att ana i Raabes kroppsspråk och det är synd att inte Migos är på plats i publiken idag, då kanske trion hade kunnat lära sig ett och annat av norskan om hur man bör röra sig på en scen, deras Øyaspelning var synonymt med stelbenthet.

Popdängorna klaras av i raskt takt och jublas det inte inledningsvis så jublas det efter varje låt, Sigrid får verkligen den kärleksfulla respons hon förtjänar för hårt arbete på scen. Röstmässigt låter det lite strävt stundtals och hon ses hosta till. Detta är dock inget som hindrar Sigrid från att likt ett barn sjunga av hjärtats lust och det låter riktigt bra, hon tacklar resterna av en eventuell förkylning(?) som en professionell musikatlet.  

En skolklocka hänger vid scen och när hon tar ton för balladen Dynamite befinner vi oss i en aula med junisommaren otåligt väntandes utanför. Gårdagens regnrekord har gjort grönskan krispigare än någonsin och att det egentligen är augusti, med en ny hösttermin runt knuten känns smått osannolikt. Efter balladen andas Sigrid ut, hon erkänner för oss att hon var lite nervös – givetvis ingenting som vi märkte av.

Don’t Kill My Vibe knyter avslutningsvis ihop detta färgglada poppaket tillsammans med rungande applåder, och som av adrenalin hoppar hon plötsligt högt upp i luften, ovillig att lämna scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA