Suggestivt konsertmästerverk från Kalifornien

Vince Staples , Øyafestivalen, Oslo

Suggestivt konsertmästerverk från Kalifornien

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

(Arkivbild)

I biljettkön utanför en av Oslos konsertlokaler har flera unga män samlats för att se Øyanattspelningen med brittiska grime-akten Section Boyz. Kön är till för biljettköp och inte ID-kontroll, men en säkerhetsvakt ber om ID-handlingar från en ung kille framför mig. Han protesterar och vakten försöker urskuldande men samtidigt insisterande förklara varför han vill se killens pass: ”det är bara så vi gör här”. En dubbeltydig mening som inte får något ordentligt avslut, för vad menar vakten? ”det är bara så vi gör här” – vid den här konsertlokalen? eller ”det är bara så vi gör här” – i Norge? Nyanser i språket som skapar funderingar och en oro i magen; den unga killen är svart, vakten vit och ingen annan i kön behöver visa sitt pass just nu.

I år är det 25 år sedan kravallerna i Los Angeles, där tändstickan som satte fyr på folks vrede var den friande domen av de fyra poliser som brutalt misshandlade en svart man, Rodney King, efter en biljakt. 1994, två år senare, föds Vincent Jamal Staples och på debut EP:n från 2014 behandlar han rasism och polisiära trakasserier på låten Hands Up: ”Just your color is enough to get you under arrest. Strong hand of the law got me feelin' oppressed”. Låten avslutas med mittenfingret upp till tre polisorganisationer i Los Angeles County: “LBPD, no they ain't 'bout shit. LAPD, no they ain't 'bout shit. LASD, no they ain't 'bout shit. Ridin' 'round these streets givin' out full clips”.

Mot en persikorosa ljusfond ter sig Vince Staples nästan som en skugga på scen, det är minimalistiskt iscensatt på ett oerhört vackert vis och när fjordvinden får tältduken på sidan av scenen att fläkta till, är det som vi bevittnar inledningen till en film. Svart tyg i stora böljande rörelser ackompanjerat av suggestivt mullrande bas och Vince nasala rap.

Vi får Party People och BagBak inledningsvis och fortsatt endast ljusfonden och Vince på scen, efter en stund tänds apelsingula strålkastare och för ett kort ögonblick ser han ut att försvinna i scenröken. Plinkande toner och snärtiga trummor bygger upp en känsla av ankommande domedag och ljudet som tidigare inte varit perfekt på Sirkus är nu helt i sin ordning. En tryckande, förväntansfull stämning sprider sig och för första gången under festivalen infinner sig en känsla av hypnos, det går inte att slita blicken från scen.

25 minuter in släcks fonden ner, ett gasande motorljud hörs och till tonerna av 745 projiceras en film av en bil som kör i hög fart, bildkvalité samt färgvalet i aprikos och 70-tals orange känns medvetet gammaldags. Bilvideon ersätts senare av fortsatt aprikosgult och orange med fiskar som simmar i slöjande rörelser över skärmen, en blinkning åt titeln för hans senaste album Big Fish Theory.

En av konsertens pärlor är Lift Me Up som blir en gungande våg med Vince knorriga rap flytandes ovanpå. Jump Off The Roof får publiken att röra på sig och när Homage och Yeah Right sen tar vid, dansas det äntligen och sjungs högljutt. Att vi bevittnat ett konstnärligt konsertmästerverk inser vi först när allsången ”I ain't never ran from nothin' but the police” i avslutande Norf Norf tar slut. Vince Staples lämnar oss med gapande guldfiskmun.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA