Lockar till förfest och efterfest på samma gång

Hester V75 , Øyafestivalen, Oslo

Lockar till förfest och efterfest på samma gång

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

(Arkivbild)

Influgen från Barcelona levererar Zora Jones ett magnifikt svettigt DJ-set under en av festivalens Øyanattevent; en genreöverskridande och utopisk blandning av house, trap, hiphop och klubbrytmer. Hon föregås av två skickliga norskor DJ Soldal och DJ Svani, och tillsammans får de Revolvers källare att kännas som ett Boiler Room-event. På nattbussen efteråt en sliten men glad musikkritiker som fått röra på stela höfter, mitt emot två unga russ-gutter som frågar vad jag gjort ikväll, de gillar min stora svarta regnponcho, mina sneakers och blommiga byxor. Allt med mig är fint i deras ögon och att få denna otvungna, öppenhjärtliga kärlek av en främmande duo lämnar mig förvånad. När de hör min svenska frågar de om jag känner kungen, Zlatan alltså. Givetvis svarar jag skämtsamt ”ja”. När de kliver av önskar de mig en fortsatt fin natt och jag tänker att snälla killar är de coolaste som finns.

På Tøyenparkens mysigaste scen med träd på båda sidor och en klarblå himmel ovanför är det dags för ett norskt rapkollektiv att ta plats, en ljus flickröst i högtalarna säger deras roliga namn och ett gäng unga killar äntrar scen. Tre stannar vid Dj-båset och tre greppar mickarna och rapsjunger ”du finner meg i sentrum med mine homies”, en rad som får oss att tänka på en svensk låt, I Centrum, där Jaqe rappar ”stora drömmar, liten stad”. Hester V75 är från Bergen, en stad med en befolkning större än Uppsala men mindre än Malmö. Från scen blickandes ut över folkhavet förklarar killarna skrattande och lite chockat att detta är den största konsert de gjort, och att tanken från början inte var att projektet Hester V75 skulle bli så stort.

Gruppen kan konsten att använda hela scenen och de rör sig sömlöst och smidigt bredvid varandra. Deras framåt- och tillbakalutande hiphop lyckas med det omöjliga att vara både förfest och efterfest på samma gång, och på balladen Gåte får vi en precis beskrivning av deras musik: ”flippe ut men med måte”. Deras genuina glädje smittar av sig trots att de inte alltid sjunger helt rent, och den unga publiken i tubsockor, Vans, Fenty Puma Creepers och Birkenstock stampar takten. Bredvid några unga russ-jenter i scrunchies, den kända hårsnodden vars existens diskuterats i både Sex and the City och Seinfeld.

Gäster på scen under den tidiga fredagskvällen är Onge Sushimane, Mato Polo och Charlie Skien. Den förstnämnda visar rutin, för rapparen Sushi kan ta både en scen och en publik med energi. Han uttrycker även en vilja och lust över att vistas på scen, en självklar sak kan tyckas men det är inte alltid artister är vidare bra på att visa just det, hans gästvers på Playaz är också den felfri. Charlie Skiens mörka stämma fick vi njuta av tidigare i veckan på en av Oslos centrala utescener, han är vanligtvis sångare i bandet Verdensrommet och det är fint att åter få höra honom.

En kycklingul helikopter flyger förbi i skyn, och när popsvängiga Baby Ta Meg vars refräng ”baby ta meg langt, langt vekk her ifra, langt vekk her i fra” hörs sjunger en kille i publiken med och pekar mot himlen, som om han längtar upp i det blå. Avslutningsvis dricks det ur en flaska på scen, ”cavapause”, och t-shirtar åker av, det är trots allt en hiphopspelning – men intrycket är alltjämt äkta positivitet och ett gäng rätt snälla killar på scen. Det är synd att hiphop ofta blir synonymt med tuffhet och att se cool ut, för hiphop det är ju egentligen bara kärlek och det coolaste det är ju att vara snäll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA