x
Habila retrorockare inkasserade en arbetsseger

Rival Sons, Gröna Lund, Stockholm

Habila retrorockare inkasserade en arbetsseger

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Long Beach-gruppen gillar uppenbarligen Sverige och framför allt Stockholm. Det här är deras åttonde besök i huvudstaden sedan första gigget på Debaser Strand för sex år sedan. För varje spelning har lokalen uppgraderats, vilket tyder på att det är ett band vars hårda turnerande ger dem fler fans för varje gång. Och nu står de alltså på nöjesfältet inför runt 6-7000 människor. Bra jobbat.

Dagen till ära har frontmannen Jay Buchanan skaffat sig en ny tatuering, och passar även på att lovprisa tivolit och säga att det är en ära för dem att spela på samma scen som Ghost (som kommer till Gröna Lund lite senare i sommar).

Nu är ju Gröna Lund ett hopplöst ställe för att ge storslagna konsertupplevelser. Attraktionerna är igång även under spelningen, vilket är irriterande i allmänhet, men i synnerhet under lugnare stunder. Så när Rival Sons gör rockballaden Where I’ve Been är det oerhört frustrerande att Jay Buchanans stämma överröstas av gallskrikande människor från Fritt Fall.

Nu är den låten ändå så pass stark att det fungerar; faktum är det är där konserten vänder och går från okej till att bli bra. Innan dess har kvartetten inlett med nya låtar från de två senaste plattorna, vars genomslagskraft inte är i närheten av gruppens tidigare album. Inte ens när de vräker på med ett av sina paradnummer, Pressure And Time, blir det åka av.

En fäbless för att göra soloutflykter drar också ner tempot. Bas- och trumsolon är sällan roliga att lyssna på, och annars duktiga gitarristen Scott Holiday seglar lite väl ofta iväg på långa gitarrgnisslande resor.

Men halvvägs vänder bandet på pannkakan och får igång sin groovemaskin på riktigt. Deras 70-talsinfluerade bluesrock – förvisso med ganska många Zeppelin-lånade riff - får upp ångan och allt fler i publiken rycks med av engagemanget och drivet.

Sist men verkligen inte minst så har de en gudabenådad sångare i Jay Buchanan. Hans röst kan få vilken halvmesyr till låt som helst att skina starkt. Därtill är den barfotade entertainern en publikdomptör av rang, och får enkelt med folk i allsångsövningar och nävviftande.

Finalen med Keep On Swingin är en given komponent i denna arbetsseger, som nästan bara rutinerade band kan fixa med äran i behåll. Nu är väl tiden för klubbspelningar ett minne blott, men det vore onekligen kul att se dem i en liten svettig lokal istället. Gärna utan soloutfärder.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA