x
Patti have the Power

Patti Smith, Gröna Lund, Stockholm

Patti have the Power

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Halvvägs in i konserten pratar rockpoeten om terrordådet i Barcelona och att vi inte får böja oss för extrema människofientliga åsikter. Sen tillägnar hon offren låten Beneath The Southern Cross, men tillägger att den inte handlar om döden utan om livet.

Och även om den gråhåriga 70-åringen avverkat större delen av sin tid på jorden så är det just fokus på livet och de levande som är grejen med Patti Smith. Hon ger inte upp inför sorg, hemskheter eller motgångar, utan ser hellre framåt. Hennes ungdomlighet förstärks av att rösten fortfarande är förvånande stark och böjlig.

Låten innebär också en välkommen tempostegring i den annars mysiga men lite väl loja, för att inte säga flummiga, konsertstarten. Inget fel på låtvalen: hennes klassiker Dancing Barefoot och snygga covern på U2:s starka Mothers Of The Disappeared är båda utomordentliga. Lite kul är det också när hon improviserar i början av My Blakean Years, och kopplar ihop åkattraktionen Eclipse med måndagens solförmörkelse i USA.

Men mellansnacken, späckade med floskler om ”spirit”, ”Mother Earth” och ”peace and love”, gränsar till att bli stereotyper av det psykedeliska 70-tal som hon etablerade sig i. Fint och viktigt, javisst, men det känns som att hennes tal om samhörighet och uppmaningarna att vi ska ”vifta våra själar fria” går på rutin.

Eller så har jag sett henne lite för ofta de senaste åren; vilken gång i ordningen den folkkäre sångerskan spelar i Sverige vet jag inte, men sen hon fick Polarpriset 2011 verkar det som punkmormor fått klippkort till våra breddgrader.

Trots det, när Patti Smith mot slutet kastar av sig kavajen, fyrar av rejäla spottloskor och släpper loss sina stora hits Because The Night, Gloria (där hon avslutar med att skrika ”Love one another, motherfuckers!”) och People Have The Power, så är hon svår att inte älska.

Innan Patti Smith vinkar adjö så lovprisar hon Stockholm och tackar den underbara publiken för att hon för första gången fick vara med om en rockig upplevelse på ett nöjesfält. Hur många av de närmare 14 000 besökarna som tycker att det är kul att se musikalisk underhållning samtidigt som bergochdalbanan dundrar förbi är förstås omöjligt att veta, men själv anser jag att inramningen av spökhus, skrattkammare, tombola och karuseller är en förolämpning mot artisterna och förstör konsertupplevelsen.

Inte minst gäller det Patti Smith, som ju helt klart passar bäst i en gemytligare miljö, som till exempel fjolårets trippel i Moderna museets trädgård. Låt oss hoppas det är på ett liknande ställe hon dyker upp vid nästa besök, som säkerligen kommer ske ganska snart. Kärleken mellan henne och svenskarna är för stor för att det ska dröja särskilt länge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA