x
En gitarrvirtuos i kontakt med musikens innersta väsen

José Gonzàlez, Stockholm Act/Kulturhuset, Stockholm

En gitarrvirtuos i kontakt med musikens innersta väsen

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Vem är bäst i världen på att spela nylonsträngad gitarr? Många skulle säga José Feliciano, Al Di Meola, kanske till och med Eric Clapton. Jag säger José Gonzàlez. Ingen är flinkare och samtidigt mer själfull än han. Ingen kan vara lika ömtålig i sitt spel, samtidigt skapa ett sådant enastående groove. Visst, kanske de förstnämnda är tekniskt skickligare, men de har inte göteborgarens melodikänsla och förmåga att bygga upp en spänning i sina kompositioner.

Det har han visat på sina tre album och det manifesteras live, när han helt ensam trollbinder en fullsmetad salong på Stora scenen. Okej, alla är fans och på plats för att lyssna, men jag har sett 39-åringen tysta en hel festivalpublik, som en efter en slutade att babbla och dricka bira och istället stod som fastvuxna, helt fascinerade av hans vackra låtar.

José Gonzàlez har fått äran att avsluta hållbarhetsfestivalen Stockholm Act, kanske för att många av hans låtar har naturen som tema, samt att han faktiskt är utbildad molekylärbiolog. Men kanske mest för att han skänker bort en femtedel av sin inkomst till välgörenhetsorganisationer som är bevisat kostnadseffektiva: ”Förenklat uttryckt så funderade jag kring hur jag kan hjälpa människor bäst oberoende av geografi och kulturell tillhörighet.” berättade han nyligen för Göteborgsposten. Sympatiskt och ett föredöme för oss alla.

När Gonzàlez tar plats i en stol på scenen, utrustad med blott två akustiska gitarrer, får han en varm applåd och smyger försiktigt igång med With The Ink Of A Ghost från senaste albumet Vestiges & Claws. Sedan följer Lovestain och Hints från debutalbumet, men det känns fortfarande lite trevande, vilket förstärks av hans minimala mellansnack och att han mellan varje låt behöver stämma om sin gitarr.

Men långsamt byggs stämningen upp och låtarna växer från mysiga till förhäxande. Den ursnygga, sparsmakade ljussättningen och ett utmärkt ljud gör att spelningen stundtals tangerar ren magi. Kvällens tema blottläggs i The Forest (“Why didn't I see/The forest on fire behind the trees”) och får in tankarna på rätt spår – vad är det egentligen vi gör med vår värld?

Efter den spelar han Stories We Build, Stories We Tell och Killing For Love, som han säger är inspirerade av motsatsen till hållbarhet: extremistorganisationer som Boko Haram och liknande grupper som gör allt för att förstöra världen som vi känner den.

Fast även om man inte lyssnar på texterna så är föreställningen svårslagen. Fingrarna på vänsterhanden klättrar likt en spindel upp och ner längs gitarrhalsen, bakgrundsljuset lyser upp honom likt änglavingar och den mjuka stämman lindar in öronen i bomull.

Inte heller tvekar han att dra upp tempot när det behövs. Nästan omärkligt ökar det i Leaf Off/The Cave och blir mer och mer intensivt och hypnotiskt tills hela salongen långsamt vaggar från sida till sida.

Dock är det synd att José Gonzàlez inte har med sig nån sidekick som kunde smycka låtarna, som han till exempel gjorde under turnén 2008. Flankerad av två musiker på kör, slagverk och blås skapades en variation och dynamik som gjorde upplevelsen fulländad.

Den extasen uppnås inte denna afton, men när gitarrvirtuosen rundar av med en smakfull cover på The Beatles Blackbird så har vi blivit både upplysta och underhållna, och hur ofta händer det på en popkonsert?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA