x
Det finns en styrka i hans mjuka röst som inte kommer fram live

Dylan LeBlanc, Stockholm Americana, Kägelbanan

Det finns en styrka i hans mjuka röst som inte kommer fram live

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Den 27-årige amerikanen Dylan LeBlanc har redan hunnit höjas till skyarna och nästan förlorat sig under trycket från förväntningarna. Underbarnet växte upp kring Muscle Shoals och FAME Studios och hans debut hyllades. Medan efterföljaren varken blev som han ville eller ett album som blidkade kritikerna.

Efter en hel del massa petigt pill med ljudet och omstart bjuder Louisiana-grabben på en konsert där toppar och dalar lyser med sin frånvaro. Det är liksom rätt bra rätt igenom. Med cellospel och en del rock blir ljudbilden pampig. Och LeBlancs redan ljusa och otydliga röst blir närmast ohörbar i stojet.

Musikaliskt är han ett slags fusion av Chris Isaak och Neil Young. Och han ser verkligen ut att bära det förnamn han bär, Dylan, med sin lätt slarviga rock-look. Varje gång det öses på låter han så mycket som Young att det nästan värker. Medan han blir en Isaak, eller en Jeff Buckley för den delen, när han tonar ned. Ibland hörs också en sådan som Jason Isbell.

Avgjort är påläggskalven bättre på skiva, särskilt på det första och det sista av de tre album han släppt. Det är också därifrån låtarna på konserten kommer, men det finns en styrka i hans mjuka röst som inte kommer fram live. Och rock i all ära, men det är som fingertoppskänslig singer-songwriter han gör sig allra bäst. Vilket liveversionerna av Low och Death Of Outlaw Billy John visar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA