x
Rock'n'roll är fortfarande skitkul

The Hives, Gröna Lund, Stockholm

Rock'n'roll är fortfarande skitkul

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Med lite Trump-matematik får Howlin’ Pelle det till att det är 250 000 på plats på Gröna Lund. Och att The Hives har slagit Bob Marleys gamla publikrekord från 1980, på 32 000, med jätteråge.

Nej, Grönan har inte behövt stänga sin entré som de var tvungna att göra två gånger i somras, när valparna Marcus & Martinus uppträdde samt när den gamla doggen Elton John spelade. En orsak till att det inte är helt smockat är antagligen vädret. Konsertsommaren på tivolit fortsätter, men både hösten, kylan och regnet har anlänt. Howlin’ Pelle utropar indiansommar, tack vare The Hives, innan han inser att begreppet nuförtiden är omtvistat. ”Vad är det för kolonialt språk”, säger han, och ändrar sig till brittsommar.

I ärlighetens namn har jag inte mycket till förväntningar. The Hives slog igenom under en tid i början av millenniet när det var väldigt inne med band som hette The Någonting. The Strokes, The Vines och The Von Bondies, för att nämna några. Och inte har de där bandet stått sig särskilt bra. Dessutom var de flesta sämre än referensband som The Stooges och The Sonics. Utöver det har det varit en Tambourine-härva som har, rättvist eller inte, tagit fram det sämsta hos både The Hives och andra delar av den svenska artisteliten. Basisten Dr. Matt Destruction orkade förståeligt nog inte med och har ersatts av Dr. Johan Destructafsson.

Allt det där verkar dock inte bekomma The Hives på scenen. Det är full jäkla rock'n'roll-makaron från början till slut. Bandet har alltid varit betydligt bättre live än på skiva, och det är likadant nu. Låtarna växer inte, som de brukar göra med bra band live. Utan de liksom intensifieras, blir rena rockprojektilerna. Det är rått, röjigt, skramligt och en energinivå från bandmedlemmarna som får hela Grönan att lyfta. Howlin’ Pelle struttar runt minst lika självsäkert som förut. Och bjuder på förvirrade, osammanhängande och rentav obegripliga mellansnack, som inte är någonting annat än fantastiska. Hans rockstjärneidiot-persona är fortfarande helt underbar. Nicholaus Arson i sin tur är fortfarande den coolaste gitarristen världen har skådat. Varför poserar inte alla gitarrister så där?

Farten och frenesin smittar givetvis publiken. Nog för att samtiden bjuder på moshar på var och varannan spelning, oavsett genre. Men det är en fröjd att se ett gäng youngsters dra ihop en mosh-pit i regnet. Sedan pratar Howlin’ Pelle om Moses när han introducerar bandet. Därefter, under Tick Tick Boom, delar han publikhavet som en annan profet och går hela vägen ut till åhörarna längst bak.

Det är fortfarande så jäkla underhållande att se det här bandet. Ett gäng rockseriefigurer, som Kiss. Bara mer minimalistiska, snyggare och bättre. Vid sidan av The Hellacopters, och möjligen The Nomads, är The Hives fortfarande Sveriges bästa rock'n'roll-band. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA