Som porr för hela familjen

Volbeat, Friends Arena, Stockholm

Som porr för hela familjen

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Det är en del tatueringar på det nedbantade Friends Arena. Den delen i mig som mest liknar typ Hannibal Lecter tänker att om man flådde publiken och sydde ihop skinnen, skulle kunna förse jorden med ett extra ozonlager, av gaddad hud. Bara en tanke.

Annars är denna tillställning mest en manifestation i hur man smaklöst blandar hejvilt. Lite så där på gott och ont. Volbeat är i grund och botten ett hopkok av allt frontmannen Michael Poulsen älskar: Elvis Presley, Johnny Cash, Social Distortion, Metallica-thrash, James Hetfield-frasering och Glenn Danzig-sång. Ett mischmasch som provocerar i lättstötta metalkretsar. Konserten har också föregåtts av en biff mellan den danska pressen och bandet. När de spelade på ett fullsatt Parken i Köpenhamn valde de att neka pressackreditering till recensenter som skriver i tidningar där de tidigare blivit sågade.

Smaklösheten består i – utöver ett slags machoideal av lika delar James Dean, Ghost Rider och pojkrumsdrömmar – en bastardform av musik som egentligen inte är sann mot någonting. En sötsliskig och vulgär rock som när den är som bäst är väldigt svår att värja sig emot. Lite som med silikonbröst, svällande muskler och porr. Eller egentligen vilken typ av hyperkulturform som helst. Man vet att det liksom är "problematiskt", men kan inte låta bli att kittlas av det oförblommerat okultiverade presentationen.

Scenen är väl tilltagen och bandet har möjlighet att komma närmare publiken genom att gå ut till den ”boxningsring” som står mitt bland ståplatserna. Detta projekt är en väl tilltagen rockshow nu för tiden. Med eld, fyrverkerier och konfetti – som sig bör enligt rockmytologin. Men det är ganska dämpat i långa stunder. Volbeats musik är tyvärr lite som att ligga i 120 knyck på Route 66 med en Cadillac. Kul en stund, men samma, samma i längden. Publiken står ofta som tända ljus och då är det behärskat på ett sätt som inte anstår en rockkonsert. Trots den lite småfarliga framtoningen är detta inget annat än poppig rock’n’roll som passar hela familjen, både ung som gammal. När Poulsen tar hjälp från förbandet Amorphis sångare i Evelyn är det första gången vi får lite riktig och köttig metalintensitet. Några i publiken kring mig blir ”chockade” av Tomi Joutsens strupsång.

Bandets basist Kaspar Boye Larsen bär en Håkan Hellström-t-shirt. Och visst passar det sig, Volbeat har precis som Håkan tagit (stulit?) det de älskar och gjort något eget med särprägel. Men så här stora rockkonserter kan bandet ännu inte behärska. Undantagen finns, exempelvis under den omåttlig populära Maybellene I Hofteholder. Eller när de liksom lite så där i allmänhet sammanfogar Motörhead med ett slags dansbandsschlager på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt. Än mindre vara någonting underhållande. Men Volbeat är ett konstigt band som på ett oförklarligt sätt ibland är trivsamt.

Höjdpunkterna förtas dock av en generell monotoni och onödigt publikfrieri, som en märklig crowd-surfing-tävling där reglerna är mer än otydliga. Och gospelkören som kommer in under Goodbye Forever är bara märklig, sjunger de genom något slags filter? Och varför dansar de som att de försöker lära sig crawla? Sedan knyter kvartetten ändå ihop det med en kraftfull avslutning av Black Rose och Still Counting. Bevisar att dessa stora scener är där de ska vara. De behöver bara vässa underhållningsprogrammet lite till.         


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA