x
Motljus, nostalgi och hundgnäll

The Sisters Of Mercy, Arenan Fryshuset Stockholm

Motljus, nostalgi och hundgnäll

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det går inte att bara recensera The Sisters Of Mercy som ett vanligt band. Det finns inget som helst vanligt över dem och sättet de skött sin karriär på liknar inga andra. Sisters hade sin kreativa storhetstid mellan 1983-85, sin populära storhetstid 85-90 och har sedan dess överlevt som en slags resande cirkus. Bandet har inte spelat in eller släppt något nytt sen 1993 men turnerar fortfarande världen runt till utsålda hus och skriver (nåja) och spelar fortfarande nya låtar som aldrig har eller kommer att spelas in. Sättningen har i stort sett sen 1983 bestått av Andrew Eldritch med medmusiker som bytts ut efter hand. Med det sagt är faktiskt den senaste sättningen bandets stabilaste med tolv år i bagaget.

Går man och ser Sisters finns det ett antal hinder som måste forceras först. Bandet har en tendens att inte ändra låtlistan speciellt mycket, Andrews sång har inte varit på topp på ett bra tag och bandet brottas ofta med dåligt ljud. Med allt det sagt så är Sisters på ruskigt bra humör den här kvällen i Stockholm. Ljuset är otroligt snyggt och kommer till 100 procent underifrån med enorma speglar bakom bandet som skickar iväg ljuset åt alla håll och kanter, och ljudet är i stort sett perfekt. Gitarrerna är feta och vassa och hjälper verkligen att ta upp konserten på de högre höjderna. Och till en början låter det som numera är Andrews sång riktigt bra, hans skrik, hundgnäll, mummel och pratsång funkar ypperligt och låtar som Detonation Boulevard, More och No Time To Cry som inte riktigt funkat de senaste åren låter bättre än på länge. Men även om bandet slänger in en överraskande Walk Away så har den i dagens Sisters inte en chans mot de ”nya” låtarna Crash And Burn och Summer som båda två är bland de bästa i hela spelningen. Speciellt Crash And Burn där den programmerade basen är uppdragen till elva och Ben och Christos gitarrer underbart distade låter i stort sett helt perfekt. Men den absoluta höjdpunkten kommer i den avdammade och sällan spelade Body And Soul som i sitt originaltempo med vackert blått ljus och bekväm sång från Andrew låter helt underbar. Att den sen direkt går över i en i stort sett felfri Marian gör inte saken sämre.

Det är helt förståligt att Andrew behöver vila rösten och bandet kör en instrumentallåt men att slänga in Link Wrays Rumble är väl roligt på ett det-är-lördagkväll-och-jag-är-full-sätt. Den känns både tråkig och onödig. Det måste finnas fler intressanta instrumentalcovers att gräva upp eller varför inte skriva en egen?

Men just den där roliga överraskningen får vi istället under extranumret när bandet drar fram Mission Of Burmas klassiker That's When I Reach For My Revolver som Moby hade en hit med 1996. Den passar bandet som handsken och de bjuder på en bra och inspirerad version. Med det sagt måste det vara den sista turnén The Sisters Of Mercy gör för Andrews röst håller inte hela spelningen och på slutet är det bara ett morrande och skrikande som kommer ur mikrofonen och gitarristen Chris Catalyst får hjälpa till mer och mer. Men det är ändå ett Sisters i högform och lätt en av de bästa spelningar jag sett med bandet de senaste åren.

Att postpunklegendarerna The Membranes öppnar kvällen är som en cirkel som sluts. Membranes första platta var den allra första som Steve Albini producerade 1988 och Steve Albinis band Big Black använde en trummaskin på grund av att de var så stora fans av just Sisters.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA