x
En psykedelisk tornado från Texas

The Black Angels, Debaser Strand, Stockholm

En psykedelisk tornado från Texas

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Austin-bandet (som tagit sitt namn från Velvet Underground-låten Black Angel’s Death Song) har aldrig gjort mycket för att dölja sina influenser. Bland dessa finns förutom VU även flummiga 60-talsikonerna 13th Floor Elevators och Pink Floyd under Syd Barrett-eran. Men Black Angels har aldrig låtit som rena plagiatorer, utan har lyckats skapa en egen häxbrygd av fräsande gitarrer, massiva trummor, malande basgångar och ilskna synthslingor. Visst jobbar många band i samma genre, men inget av dem är så omedelbart igenkänningsbara och särpräglade, inga lyckas på samma sätt kombinera spacerock med självkontroll.

Efter en kvalitetsdipp på förra plattan Indigo Meadow kom kvintetten tillbaka med full kraft i våras med sitt femte album Death Song, som är en tillbakagång till deras två första plattor, laddad med psykedeliska ljudlandskap och elaka riff. Sångaren Alex Hass ylar återigen och de misslyckade popförsöken är helt borta. Inte för att det saknas melodier eller avväpnande refränger, under det hypnotiska larmet finns massor av den varan som ger en balans i kaoset och mörkret.

På ett utsålt Strand kör bandet det mesta från Death Song, inklusive den nästan hotfulla Comanche Moon, larmiga rökaren Currency och lojt grooviga Grab As Much (As You Can). Dessutom har de nog själva insett hur svag Indigo Meadow var, för de väljer klokt nog bara en låt därifrån, den transframkallande I Hear Colors, där videoskärmen flimrar frenetiskt i regnbågens alla färger.

Men även om det nya materialet ofta är strålande så imponerar fortfarande de äldre spåren mest, till exempel den omtumlande Entrance Song, där strålkastarna ilsket blinkar i kristallklart vitt ljus. Kvällens höjdpunkt You On The Run på vansinnesvolym får publiken i den bastuvarma klubben att svettas om möjligt ännu ymnigare; det formligen droppar kondens från taket när bandet efter en timme kliver av scenen. Trots att alla är urkramade som gamla disktrasor, inklusive det genomblöta bandet, så följer några grymma extranummer, med den True Detective-bekanta Young Men Dead som en lysande final.

Lätt förvirrade sprider sig sedan besökarna ut i lokalen, och många verkar bära på en känsla av att de just varit med om nåt metafysiskt. Och varför inte? The Black Angels skaparanda kommer ju från ett moln av psykedeliska 60-talsspöken, som gjort bandet till en övernaturlig kraft, vilket de bevisar med eftertryck denna svettdrypande måndagskväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA