x
Regnbågsfärgad popafton i dur och moll

The Drums, Kraken, Stockholm

Regnbågsfärgad popafton i dur och moll

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Tänk dig en person i svart verkstadsoverall, vita teddyboyloafers och blonderad pottfrisyr. Det är svårt att ens fundera ut den kombinationen, för att inte tala om att nån skulle se bra ut i den. Men Jonny Pierce lyckas. Frontmannen i Brooklynbandet har nämligen det där man inte kan köpa för pengar: swag.

Och då menar jag inte den hånfulla åsikten att ordet är en förkortning av ”secretly we are gay” - Jonny Pierce är sedan några år tillbaka öppet homosexuell - utan att 35-åringen har en total självklarhet över sig. En utstrålning och auktoritet som gör att vad han än gör på scenen så blir man fångad. Hans dansstil är även den ganska ovanlig; den som sett några av bandets videor vet vad jag menar. Men på nåt sätt funkar det ändå.

På Stockholms senaste livescen Kraken i Slakthusområdet har bandet inte dragit en gigantisk skara, då nyhetens behag för länge sedan ebbat ut. Deras lovande och självbetitlade debut från 2010 har inte följts upp av liknande framgångar, så lokalen är bara halvfull denna dimmiga tisdagskväll.

Men de närvarande, övervägande unga tjejer, är desto mer engagerade, och är med från första danssteget som Pierce tar. Han är som sagt en äkta popstjärna, och stjäl nästan allt fokus från de övriga tre i bandet. I sin overall, uppknäppt halvvägs till naveln, snurrar han runt, struttar kokett längs med scenen och gör svepande vågrörelser med armarna, lite som om Morrissey varit amerikan istället för engelsman.

Och apropå Manchester-ikonen så låter The Drums påfallande ofta som just The Smiths. Även andra engelska band som New Order och The Cure kan lätt spåras. Likaså hörs det att Pierce spenderat en hel del tid med att lyssna på göteborgbanden The Tough Alliance och The Embassy.

Nåväl, vad gör uppenbara influenser när kvartetten har låtar som Best Friend, Down By The Water, senaste singeln Blood Under My Belt och förstås genombrottshitten Let’s Go Surfing (som oväntat och modigt nog kommer nånstans i mitten av spelningen, istället för att avsluta den, vilket skulle vara mer förväntat).

Under de frikostigt tilltagna extranumren stannar Pierce upp och håller en lång monolog om vikten av att alltid vara sann mot sig själv. Han berättar att han var deprimerad och mådde väldigt dåligt under flera år, trots framgångarna med bandet. Det berodde på att han inte vågat berätta för sina strikt religiösa föräldrar att han var gay, och därför bar på ett självhat och mörker som åt upp honom inifrån. Men kan man vara ärlig mot sig själv och stå för den man är kommer ens vänner visa sitt rätta jag. Visst, några kommer att försvinna, men man kommer även att få nya, lovar han oss.

Efter det upplyftande talet drar bandet igång Head Of The Horse, med de självupplevda raderna ”Well I fell in love and told them I was happy/My dad hugged me and said this would be the last hug/This would be the last hug”. Sorgliga, men samtidigt peppande rader för alla i publiken med ett liv som pendlar mellan ljust och mörkt.

Och det är också styrkan med The Drums: att inte bara leverera svängiga poplåtar, utan att även leverera ett viktigt budskap som kan sporra lyssnaren till att skapa sig ett bättre liv. Såna band kan vi inte få för många av.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA