x
Odödlig och djävulskt underhållande mjukrock

Ghost, Gröna Lund, Stockholm

Odödlig och djävulskt underhållande mjukrock

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Som avslutare för denna säsongs konserter på Gröna Lund är Ghost givetvis perfekta. Deras show är både kongenial och en mera stringent version av konceptet i tivolits spökhus, som ligger precis bredvid scenen. Upptakts- och anspänningsmässigt slår också Masked Ball både The Ecstasy Of Gold och The xx:s introtunga låt med den enkla titeln Intro.

Sedan är det mesta som vanligt. Ghost torde inte ha en lång startsträcka, men live känns det alltid som att de måste övertyga en om att de verkligen kan detta med rockshow. Inledningsvis denna kväll flaxar också ljudet och det låter som att Pope Emeritus III (Tobias Forge) har fått en ljusare röst. Bandet har på sätt och vis målat in sig i ett hörn med sin genomsnygga och hårt hållna image. Den kräver hela tiden en estetisk framåtrörelse för att förbli intressant. Annars är det ju mest liksom lovsånger till Satan. Hur många sådana kan man skriva och hur mycket latin kan man använda sig av innan måttet är rågat?

Ja, hur mycket som helst tydligen. För det går liksom inte att förneka att detta är roande. Någonstans kring Per Espera Ad Inferi, kring när Forge svidar om från den bylsiga påveskruden till en mer snabb gentlemannakostym, så stiger intensiteten. De 15 000 personerna på plats ångrar knappast att de trotsade kyla och generell höstångest och tog sig ut till Djurgården. Det är någonstans här Ghosts uppenbara kvaliteter som liveakt blir mer än tydliga. Det är bara att hänföras av dramaturgin och den teatrala ondskan. Att Forge fortsätter att lajva Rocco (alltså porrsnubben) i mellansnacken och att en av Namless Ghouls:isarna, basisten närmare bestämt, ser ut som ett jäkla fån när han trakterar sin pjäs till instrument, går att ha överseende med. För när scenröken väller ut, fyrverkerierna smäller och Ghost matar sin djävulsälskande mjukrock, så är allt fenomenalt.

Sedan träffar jag en flicka som åldersmässigt landar någonstans mellan sju och tio, som har sminkat sig som Pope Emeritus i ansiktet. Jag ber att få ta ett foto på henne. Hon frågar om hon ska ”se hård eller glad ut”. Se hård ut, säger jag. Hon spänner ögonen i mig och drar upp händerna som ett rovdjur med tassar, på väg att anfalla sitt byte.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA