x
Laddat larm med Skottlands bästa orkester

The Jesus And Mary Chain, Munchenbryggeriet, Stockholm

Laddat larm med Skottlands bästa orkester

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det tar en stund innan bröderna Reid i The Jesus And Mary Chain får upp farten, närmare bestämt nio låtar. Men när de malande larvfötterna väl börjat rulla är de svårstoppade. Ögonblicket sker i den magnifikt tunga Snakedriver, öppningsspåret från EP:n Sound Of Speed, som kom 1993.

När Jim Reid släpigt snäser fram raderna ”I don't mind if I get broken, I don't mind if I get fixed/I don't mind if I'm not spoken, I don't mind if I get kicks/If I wake up dead I'll wake up just like any other day” sammanfattar han hela essensen av vad det här bandet handlar om. Apati parat med en fuck you-attityd som är både rock’n’roll-cool och befriande punkig.

När EP:n kom var Glasgow-bandet på topp, efter att året innan ha släppt fenomenala Honey’s Dead, en skiva som blev finalen på en albumkvartett som få andra band kunnat matcha. Efter det började det gå utför. Visserligen var efterföljande Stoned And Dethroned bra, men den saknade deras vresiga inställning till hur rock ska spelas, både på skiva och live.

Fram till dess hade bandet framgångsrikt klätt fina poplåtar i feedback och vitt brus, nu lät det mer lättillgängligt och anpassat. Likadant live. Från att de i början av sin karriär gjorde kaosartade spelningar på en kvart, till turnén 1992 där bandet knappt kunde ses genom all rök och de blixtrande strålkastarna som var riktade rakt i ögonhöjd mot publiken, så vände de blad och genomförde mer regelrätta spelningar. Stabilt, men sällan utmanande.

Inte oväntat kollapsade bandet några år senare, och likt Oasis-bröderna Gallagher var Jim och William osams i många år, tills bandet återförenades 2007. Det dröjde dock tio år innan ny musik släpptes, den ofta lysande Damage And Joy, som kom i våras. På den har de lyckats återskapa mycket av den forna magin. Deras makliga men mäktiga signum är karakteristisk för plattan, och säkerligen är det därför låtlistan mest består av material från nya skivan samt de fyra första albumen.

Det kan inte visas tydligare att cirkeln är sluten när de i första extranumret spelar In A Hole från debuten Psychocandy och låter den följas av War On Peace från Damage And Joy – och båda låter lika tidlöst larmiga. Publiken i den före detta bryggarsalen blir förstås om möjligt ännu mer euforiska. En av dem är Magnus Carlson från Weeping Williows, som svettigt leende berättar att The Jesus And Mary Chain och The Smiths är hans två favoritband från 80-talets brittiska popvåg.

Det är han säkerligen inte är ensam om i den fullsatta lokalen. För även om Smiths och JAMC inte låter särskilt lika varandra vare sig musikaliskt eller textmässigt, så stod de för ett åtråvärt utanförskap som lockade många vilsna tonårssjälar. Visst har vi alla blivit äldre sedan dess, men rebellkänslan finns kvar djupt därinne. Vi vill fortfarande inte vara som ”dom andra”, även om de flesta av oss har blivit det för länge sedan.

När så bandet kommer in en sista gång för att avsluta en maffig afton med blytunga Sidewalking och den sarkastiska I Hate Rock’n’roll vet jublet inga gränser. En perfekt final på en rocklektion i den högre skolan, och ett bevis på att man inte behöver bli trött och tråkig bara för att man är till åren kommen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA