x
Modest inramning håller potentialen på jorden

Mew, Kulturbolaget, Malmö

Modest inramning håller potentialen på jorden

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Egentligen har de inte särskilt mycket gemensamt, men jag tycker likväl om att se på Mew som Danmarks Kent. Ett band som borde vara alldeles för svårt men ändå går hem hos en väldigt bred publik. Synsättet skänker hopp om att folk och fä ändå har ganska sofistikerad musiksmak. Likt fallet med sin namne i Pokémonvärlden är det kanske det sällsynta som leder till att fascinationen för bandet håller i sig.

Något internationellt arenaband hann de dock aldrig riktigt bli innan tiden sprang ifrån dem, och än är de inte legender. I Malmö fyller Mew bara drygt halva Kulturbolaget, till stor del med tillresta danskar och folk som var 15 eller äldre när …And The Glass Handed Kites släpptes för tolv år sedan. Trots att nya album med hög kvalitet producerats med jämna mellanrum verkar bandet inte locka särskilt mycket yngre fans och aftonens tecken blir nostalgi snarare än once in a lifetime-potential.

Det har gått åtta år sedan jag sist såg Mew på scen. De verkar ha tagit det vettiga beslutet att låta experimentlustan stanna i studion, för live har inte mycket förändrats sedan sist. Visst serveras det nyare material – blytunga Candy Pieces All Smeared Out gör sig särskilt bra från scenen. Men det finns också en hel del låtar vars frånvaro hade lämnat ett stort hål i både setlist och bröst. Inga av dem stryks.

Special glider snyggt över i The Zookeepers Boy. Jonas Bjerre tar en klunk Red Bull med ett ansiktsuttryck liknande en blyg tolvåring som precis fått tunghäfta och tappat matteböckerna framför klassens snyggaste. Det är inte mycket snack från hans sida, men en hel del musikverkstad. Den malande refrängen i episka Snow Brigade ackompanjeras av blixtrande stroboskop samtidigt som Silas Jørgensen dundrar på som en lavin. Där är det magiskt jävla slutet på regnbågen-guld. Inte sällan är det trummorna som imponerar mest, men för kvällen känns Mew imponerande sammansvetsande, trots att originalmedlemmen Bo Madsen sedan 2015 är ersatt av en turnégitarrist.

Material från 20 år gamla debuten A Triumph For Man luftas sällan. Så när Johan Wohlert informerar publiken om att albumets producent Damon Tutunjian från Swirlies är på plats höjs förväntningarna på en sällsam överraskning. Istället blir det Apocalypso – med refräng skriven av amerikanen – som dedikeras. Inte fy skam det heller.

Slutklämmen är ren crowdpleasing. Bjerre plockar upp en Telecaster och riffet till Am I Wry? inleder en avslutning med tre av de bästa prog-indie-stadium-rocklåtarna i universum. Men när den relativt modesta allsången i Comforting Sounds dött ut och gåshuden lagt sig så knackar verkligheten på snabbt. Mew har gjort ett fett klubbgig med bra ljud och spelat en massa bra låtar, sen var det inte mycket mer med det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA