x
Drömsk drone i en mörk kub

Dream Music, Kuben, Malmö Live, Malmö

Drömsk drone i en mörk kub

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

(Arkivbild)

Brian Enos skiva Neroli (1993) är ämnad att spelas under en förlossning, Max Richters skiva Sleep (2015) är en åtta timmar lång svit som du ska lyssna på medan du sover och den amerikanska minimalistkompositören La Monte Young myntade ordet “dream music” som han från början kallade “drone music”. Det är Youngs avantgardistiska musikfilosofi som Nathan Larsons tematiska, tolv timmar långa konsert tog sitt ursprung ifrån. I programbladet uppmanas publiken bland annat att ta en madrass i rummet, stänga av telefonen och hitta en plats för kontemplerande. Uppenbarligen i både ett vaket och i ett sovande tillstånd. Om det nu är möjligt. Hur du tar dig an konceptet är fritt enligt egen erfarenhet och infallsvinkel. “This is about your body’s response to and relationship with soundwaves”. En förklaring klar som kristall.

Dream Music är ett ambitiöst musikprojekt för både trötta själar och spetsade öron. Ett 20-tal artister avlöser varandra på scenen i den kolsvarta kuben på Malmö live. Inga pauser, ingen omedelbar uppskattning som exempelvis applåder från publiken. Du ska bara “vara” och “känna”. Det är en lika mäktig som märklig upplevelse. Tiden står stilla, men ändå inte. Allt börjar klockan 15 och slutar klockan ett på natten. Det är oklart var dag slutar och natt börjar, som är en av grundidéerna. Folk ligger, sitter, går ut och in från lokalen och håller sig respektfullt tysta.

Några av de mest kända namnen under Dream Music-sessionen är Stephen O’Malley från Sunn O)), Röstexperimentalisten Julianna Barwick och den svenska pianisten Matti Bye. Andra är spridda skurar från Malmös drone-elit, den briljanta cellisten Julia Kent och forna Dirty Projectors-medlemmen Angel Deradoorian som står för en av kvällens mäktigaste stunder när hon stegvis samplar sin egen röst tillsammans med diverse små slagverk. Att intresset och kvaliteten skulle kunna hållas på en hög nivå i ett dussin timmar är såklart en omöjlighet. Det pendlar mellan storslaget, ihåligt, andlöst vackert, öronbedövande, outhärdligt och mästerligt. Det infinner sig en frustration att inte få ställa sig upp och visa sin ömma kärlek inför Byes svidande undersköna pianoslingor, Novellers pendlande gitarrmangel, Barwicks samplande av sin egen röst så att det till slut låter som änglar från en sakral dronehimmel och Jessica Moss från The Silver Mt. Zion Memorial Orchestra and Tra-La-La Bands reverb-indränkta fiol. I slutändan känns dock en stilla beundran som det mest värdiga.

Som en försmak inför maratonkonserten spelar Malmö Symfoniorkester stycken av Arvo Pärt i den stora konsertsalen. Pärt är en av de viktigaste musiker/artister/kompositörer för mig de senaste 20 åren. Att få se verk som Fratres live med symfoniorkester är bland det största som jag har upplevt och förmodligen kommer att få uppleva.

En oerhört stor eloge till Nathan Larson för att han kurerade och satte ihop en unik dag som denna. Jag är ganska säker på att en fortsättning kommer att följa. Tills dess – “sov så gott” och glöm aldrig bort den viktiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA