x
Morrissey: Low In High School

Morrissey
Low In High School

Trots sina brister förtjänar han rampljuset

GAFFA

Album / BMG
Utgivning D. 2017.11.17
Recenserad av
Janne Hallman

Det är lite jobbigt för ett gammalt Smiths-fan som undertecknad att Manchester-ikonen under sin solokarriär visat sådana uppenbara brister angående moral och etik. Flera gånger genom åren har han uttryckt reaktionära åsikter, senast under en spelning där en högernationalistisk politiker fick hans sympatier. En mindre, men ändå besvärande sak, är det giriga utnyttjandet av lojala fans genom att släppa nya albumet i fem olika vinylupplagor, kassett och singelbox.

Men kan man bortse från sånt är Low In High School en rätt bra skiva. Framför allt märks ett tydligt ursinne som Morrissey sällan visat tidigare. En ibland rivande, ibland pyrande ilska som återkommer i flera spår. Mest tydligt på skivans clou, den drygt sju minuter långa I Bury The Living. Det är ett upprop mot krig och blind lydnad som utgår från soldaten John, som hävdar att han inte kan lastas för allt elände han orsakar – han gör ju bara som han blir tillsagd: ”Give me an order, I will blow up a border/ Give me an order, I will blow up your daughter”.

Men i slutändan är även John ett offer; ”honour mad cannon fodder” mässar Morrissey och bandet i taktfast kör. De sista två minuterna ändrar den mörka låten stil och blir en lättsam epilog, där Morrissey konstaterar ”Funny how the world goes on without our John”, för att sedan avslutas med någons skratt i bakgrunden. Vass och sarkastisk Morrisseylyrik när den är som bäst.

I andra låtar kritiseras politikerna (All The Young People Must Fall In Love), beskriver uppgivenheten många känner inför avsiktligt hemska nyheter (Spent The Day In Bed) och hur han helst vill gömma sig från revolutioner och uppror (In Your Lap).

Självklart besjunger han sin eviga ensamhet, annars vore det inte Morrissey. Synd bara att varken When You Open Your Legs eller I Wish You Lonely hör till 58-åringens starkaste skildringar av isolering och utanförskap.

Produktionen är för övrigt rätt udda. Singeln Spent The Day In Bed med sitt elpiano har redan skapat viss förundran. På albumet får vi mer sällsyntheter i Morrisseyland, till exempel pulserande synthar, flamencogitarrer, dragspel, mexikanskt blås och smattrande kastanjetter briserar här och var i ljudbilden. Jag är kluven till det hela. Visst kan det vara fräscht att utveckla sig en smula, men allt känns inte genomtänkt, utan blir istället besynnerligt och lite störande.

Hur som helst är Morrissey en viktig artist och konstnär, som trots tveksamheter och märkliga kommentarer förtjänar sin plats i rampljuset.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA