x
Svart blues skapar en omvälvande upplevelse

Satyricon, Pustervik, Göteborg

Svart blues skapar en omvälvande upplevelse

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

Pustervik i Göteborg är mest känd som en scen för skäggig folkrock och svettig soul. Norska Satyricon kommer från en annan, mörkare värld. Bandet följde med strömmen av andra vågens black metal i mitten på 1990-talet, men lämnade huvudfåran på 2000-talet. Tempot blev lägre och mer influerat av klassisk heavy metal som Judas Priest och Motörhead. Nybakade Deep Calleth Upon Deep, bandets nionde fullängdare, följer samma spår. Det gör också bandets uppenbarelse på scenen. Det långa håret är borta på frontfiguren Satyr. Istället har han bakåtslickat hår och MC-jacka. Det ikoniska hornbeklädda mickstativet följer fortfarande med.

Satyr greppar sitt tvådelade stativ ofta och rör sig med, små distinkta rörelser. Det samspelar med bandets setlist. Tyngdpunkten ligger på koncisa black’n’roll-hits från denna sida millennieskiftet. Fuel For The Hatred och en dundrande version av K.I.N.G känns typiska i sammanhanget. Satyrs uttrycksfulla growl låter fortfarande ondskefull, men mellansnacket handlar mer om att skapa samhörighet. Samhörighet i mörkret. Satyr flankeras av två dunkla gitarrer och en bas. Frost, Satyricons andra fasta medlem, bidrar med ett nyanserat trumspel som växlar mellan stompig AC/DC-takt och blastbeats.

Bandets 90-tal personifieras av den monumentala Mother North, med obligatorisk allsång från ett knökfullt Pustervik. Låten kom 1996, men redan här märktes att Satyricon har annorlunda referenser än många andra blackband. När Satyr medverkade i podden Hemma hos Strage i september visade han en del av dessa influenser. Det svenska proggbandet Änglagård var en. Men den mest minnesvärda var utan tvekan Blind Willie Johnson, en sångare från slutet på 1920-talet. Johnsons primitiva blues och gutturala “chest voice” har ett tydligt släktskap med Satyricon av idag. Urkraften är densamma 1927 och 2017.

“Du brukar ju säga att du inte gillar monoton musik?” Min kompis, black metal-novis och Devo-fan, ser frågande på mig under The Pentagram Burns. “Ja, men” ... försöker jag tafatt. “Det är de små detaljerna! Det händer allting nåt! Lyssna på discotrummorna!”

Och där nånstans, i de monotona discotrummorna, finns styrkan att se Satyricon live. Bandet använder enkla men oväntade grepp för att utmana och berika sin åhörare. Man vågar göra To Your Brethren In The Dark extra sävlig, och därigenom vagga in sin publik i en hypnotisk dödsdans. I musiken möts tritonusprogg och svart blues. Det är i sanning en mångfacetterad och omvälvande upplevelse.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA